fortsättning intervju

NYHETER

Ibland kan det gå illa, va?

– När jag ledde Tipsextra pratade jag med kommentatorn Bosse Hansson på plats i England som inte förstod att vi låg ute i sändning. ”Hur är det Bosse?”, frågade jag. ”Det är för jävligt som alltid i England. Bara regn.” Ehh, jaha. Nu ligger vi ute i sändning här Bosse, vad säger du om förutsättningarna. ”Ja, det kommer att bli en riktig skitmatch. Jag vet inte vad jag gör här.” Jag försökte återigen berätta för Bosse att vi var i direktsändning. ”Jaha, det är bra för det här är värdelöst ska ni veta”, sa Bosse. Det märkliga var dock att ingen ringde och klagade, de gillade väl Hanssons ärlighet, hö hö.

Skulle du vilja bli nyhetsankare på Rapport?

– Det skulle inte vara mig främmande. Jag är väldigt intresserad av nyheter. Däremot är frågan om det skulle bli en trovärdighetsdiskussion med publiken så att de inte litar på informationen. Men det tror jag skulle försvinna ganska snabbt.

Slår Rapport en signal...

– ?så tar jag det! Hö hö! Det är ju intressant men jag skulle nog hellre vilja vara en korre på plats någonstans i världen. Då får man en annan frihet att med egna ord och uttryck skildra en verklighet. Men jag lär väl aldrig söka mig till en sån tjänst.

Oj, du är redan för trött.

– Du, det här kanske räcker. Det är inget självändamål med television. Det kanske är bra med de här åren. Var sak har sin tid. Det finns en risk att in absurdum hänga kvar till varje pris.

Säger du att du bara har något år kvar nu?

– Nej, nej. Men det kanske blir så att man vill skriva böcker i framtiden. Till exempel.

Blir det På spåret en säsong till?

– Ja. Det är en ynnest att få jobba med en sådan människa som Björn Hellberg. Och jag tycker att det är ett bra betyg till det svenska folket att det är två och en halv miljon som tittar på programmet. För det handlar ju om svåra frågor.

Känner du dig folkkär?

– När man ser tidningsrubrikerna så börjar man ju fundera. Men jag känner det. Folk kommer fram och vinkar och det är bra. Det finns ingen prestigedistans och det har inte med yrke och grad att göra. Det är trevligt att samspråka med bönder på bönders vis och adel på adelns vis. Folkkär, det är ingenting man blir, det är egenskaper man får med sig. Jag har alla fel och brister som de flesta människor. Är man som folk är mest så accepterar ju folk mig för det. Jag hymlar inte, jag sitter här och tar en cigg.

Jag vet.

– Och gillar att ta ett järn. Det gäller att inte göra det här så märkvärdigt.

Du kan vara fantastiskt charmig...

– Ja.

...och jävligt lynnig!

– Det stämmer säkert. Lynnigheten tror jag i och för sig mest är i tv-sammanhang. Jag kan bli alldeles för arg om det finns en nonchalans hos dem som jag jobbar med. Det är trots allt jag som sitter där som programledare och får lida om inte alla gör sitt jobb på rätt sätt. Det är ingen som märker något annat.

Men du har aldrig slagit någon gammal redaktör?

– Nej, nej. Jag har inte slagits sen i småskolan.

Hur trivs du med offentligheten?

– Jo, det går bra.

Man har kunnat läsa att kronofogden har jagat dig och att din förra sambo krävde tre miljoner efter er separation.

– Jo. Men jag förstår att det skrivs om det. Och man får väl stå för det som man har gjort.

Sitter man med grånande gamla SVT-profiler så får de ju tårar i ögonen när de berättar om att det var Beatleshysteri kring dom för 20 år sedan.

– Jo, men det var speciellt när tv:n slog igenom. Och det är klart, åkte vi ut till kommuner som Limmared så blev det uppståndelse.

Och brudar.

– Det var väl trevligt, hö hö.

Jag har hört att du är en jävel på att festa.

– Jag är väl som folk är mest, så det ska väl inte överdrivas. Jag är inte personen som bara tar ett järn utan det får gärna bli tre eller fyra när man ändå är igång. Och åker jag iväg på festligheter så vill jag ju gärna delta, det förväntas ju av mig om jag går på fest. Det är lite antingen eller. Och det är trevligt.

Favoritgrogg?

– Gin och tonic.

Ska vi ta in något nu?

– Hörru du, klockan är ju mitt på dagen. Nej, tack, det får vänta.

Har du haft bekymmer med spriten?

– Nej, det har jag inte.

Jaså. Själv hamnar man ju i lite kniviga situationer någon gång då och då när man festat till.

– Det har väl kanske hänt någonting när man har gått på krogen. Någon har kommit fram och knuffat. Då brukar ju personen i fråga fått lite innanför västen. Och då har det givetvis hänt att jag har knuffat tillbaka. Men det har inte hänt så speciellt mycket.

Finns det något roligare än att festa?

– Jaja. Att kolla en handbollsfinal en eftermiddag, till exempel.

OK, nu har du i vilket fall träffat Pauline.

– Ja.

Grattis!

– Tack. Hö hö. Jag träffade henne på ett kafé i Växjö för sexton år sedan och sen följde hon med på lite evenemang och jippon. Vi hade inget givet sällskap men det var en kul tjej så jag bestämde mig för att ringa upp henne för en tid sedan.

Det låter som ett klassiskt nostalgisamtal vid 03.00 en lördagsnatt.

– Nädå, det här var på acceptabel tid. Och nostalgin föddes kanske lite tidigare. Det visade sig att hon bodde i Helsingborg, vi började träffas igen och nu är vi ett par. Pauline är en riktig New York-tjej som inte ser några hinder, hon är jättetrevlig och vi har samma värderingar. Vi skrattar och har djupa diskussioner. Livet är inte bara om premiärer och smoking.

Hon är 20 år yngre.

– Ja.

Rod Stewart skulle vara imponerad.

– Hö hö! Impressed! Jag tar en cigg.

Oldsberg gillar ju unga kvinnor.

– Försök inte, Mina två första fruar var jag jämngammal med.

Det var ju under stenåldern när även du var ung.

– Jo, det är riktigt. Men åldersskillnaden uppfattar jag inte som stor, det finns en mognad hos Pauline. Jag kanske är osedvanligt barnslig men jag känner mig inte gammal. Det finns knappast en omedelbar jakt på det som är yngre utan det handlar om värderingar. 15 eller 20 år i endera riktningen spelar ju ingen roll. Vårt förhållande har pågått i fyra månader så att börja staka ut punkter känns lite tidigt. Det ena leder fram till det andra.

Är du rädd för att gifta dig efter tre kraschade längre förhållanden?

– Nej, det kan jag inte svara på, det är hypotetiska frågor.

Men det har väl varit smärtsamma separationer?

– Det är ju resan dit som är smärtsammast. När det väl gäller att bestämma sig, då är det jobbigt. Men själva slutet är inte så märkvärdigt.

Vad gör dig riktigt förbannad?

– Orättvisor. Inte så mycket när de drabbar mig själv utan mer familj och vänner. Och jag kan bli fullständigt vansinnig när jag tänker på den här flickan i Norrland som var mobbad och hämtades med ambulans tre gånger utan att skolledningen reagerade. Men det är inte ofta som jag är ledsen. Distans och humor kan hjälpa mig bra även om folk kan tycka att den räddningsplankan är något naiv.

Tillbaka till Pauline. Vill du flytta till hennes hemland USA?

– Platsen spelar mindre roll. Bara det finns ett löpband, en tv med många kanaler och rätt människor runt omkring mig. Jag har inget emot New York men vad ska jag göra?

Korre?

– Det är sant.

Pauline är lärarinna, vad har hon lärt dig?

– Engelska och livet.

Hur var det då med Oldsbergs möten med statsministern och Ali?

Jo, på tidigt 80-tal så ledde Torbjörn Nilsson sitt IFK Göteborg till seger i UEFA-cupen. Inför ett fullsatt Nya Ullevi stod Oldsberg och gjorde intervjuer och lyckades locka dit statsminister Fälldin.

– Tänk vad fantastiskt, inledde Oldsberg.

– Statsministern vågar sig trots allt hit till Nya Ullevi trots sviktande opinionssiffror och trots det reser sig 50 000 åskådare upp och skriker ”Torbjörn, Torbjörn!!!”.

Det var inte för mig, svarade Fälldin.

– Var det inte??!!!

Då gick den gamle centerledaren.

Mötet med Muhammad Ali blev om möjligt ännu kortare. Oldsberg hann knappt presentera sig förrän Muhammad Ali började gasta. ”Du är skallig, din hjärna är på väg att växa ut.”

– Ja, det där är inget bekymmer i ditt fall, svarade Oldsberg – varpå Ali reste sig upp och drog iväg.

Oldsberg med ett barnsligt förtjust leende:

– Den matchen vann jag lätt. Till och med BBC ville köpa intervjun, hö hö!