Lars Collmar: Tar sorg slut?

Aftonbladets webbpräst Lars Collmar medverkade i helgen i SVT, och berättade om sina två första månader som webbpräst. I dag kan du chatta med honom 15.00 om livet, döden, glädje, sorg - och rotmos.

NYHETER

-Det är roligt att vara webbpräst. Folk vågar säga vad de faktiskt känner, säger Lars Collmar.

Folk pratar med varandra på webbkyrkan, inte bara med prästen Lars Collmar.

-Webbplatsen har blivit självgående. Och det var meningen. Jag är en röst bland många.

Lars Collmar.
Lars Collmar.

Annika undrar i ett mejl om aldrig sorgearbetet tar slut? Det var redan ett år sen pappa dog, och saknaden är lika stor fortfarande.

Jo, nog förändras sorgen över tid. Men långsamt, långsamt.

Ibland undrar jag om inte det som kallas ”sorgearbete” är att äntligen våga känna sig så bottenlöst sänkt som man verkligen blir, när nån man älskar dör.

Vem vill känna sig hopplöst sänkt? Inte jag i alla fall. Vi värjer oss. Vi försöker trösta oss. Alla gör det, jag med, självklart.

Men trösten är lögn. Den försöker säga att han nästan inte är död. Jag kan ju höra hans röst på band, läsa hans brev, se hans bild på foton. Särskilt det där från torpet känns väldigt verkligt. Och hans kostym luktar fortfarande lite av honom. Allt det här tröstar mig lite. Är det fel?

Nej, det är väl inte fel. Alla tänker så, känner så.

Men sorgearbete är att fatta med känslan det huvudet för länge sen vet. Han kommer aldrig mer att finnas i kostymen. Fotot är bara ett papper. På bandet säger han bara precis det han en gång sa, aldrig något nytt. På videofilmen går han bara precis samma steg, gång på gång.

Själv är han död.

Jag vill inte fatta det! Jag vägrar!

Det är sant likafullt. Och jobbet är att fatta det vi vägrar fatta. Det känns som att döda det sista hopp vi har. Att döden inte är riktigt verklig, när det finns alla dessa minnen.

Men döden är verklig. Jobbet är att döda illusionen att döden nästan inte finns. När vi lyckas är det en befrielse, men det tar tid! Måste få ta tid.

Evigt liv, då?

Tja, den dagen den glädjen. Jag tror det finne en sorts himmel, men nu ska jag leva på jorden. Inte med mina döda, varken i minnenas hemmagjorda himmel eller i nån religiös himmel.

På jorden ska jag leva. Där den jag älskar är död.

Frukansvärt kärvt. Livet är så kärvt ibland. Gud är så kärv ibland. Men den sanning vi tror att vi inte orkar med, är en kärv befrielse när vi äntligen orkat arbeta oss fram till den.

Lars Collmar