Vi tvingas betala för maten två gånger

NYHETER

EU:s knäppa jordbrukspolitik är på väg att rasa ihop.

Konsumenterna vrider om dolken i det öppna såret.

Det finns ingen anledning att beklaga.

Mellankrigstiden och världskrigens matbrist var fortfarande levande i minnet när grunderna lades för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Den skulle garantera konsumenterna livsmedel till rimliga priser och bönderna en skälig levnadsstandard.

Bra tänkt - då. I dag fungerar det inte alls. Genom en snårskog av regler, stöd och kvoter tvingas konsumenterna betala för maten två gånger. Första gången i affären. Andra gången via skattsedeln. I år uppgår EU:s jordbruksstöd till 382 miljarder kronor, mer än halva den svenska statsbudgeten.

I kölvattnet av upprörande bilder på misshandlade djur och sjukdomar som BSE och mul- och klöv väljer de europeiska konsumenterna nu bort nötköttet. Hittills har konsumtionen minskat med närmare 30 procent jämfört med beräknade tio.

Det innebär att den gemensamma jordbrukspolitiken utsätts för press. Bönderna är nämligen garanterade att bli av med köttet till ett i förväg fastställt pris, oavsett om någon äter upp det eller inte. Att sluta äta kött är alltså dyrt - för skattebetalarna.

En välpepprad måltavla

Frågan är inte om den gemensamma jordbrukspolitiken överlever. Den relevanta frågan är när den rasar samman och avskaffas.

Men konsumenterna är inte de enda som skjuter högexplosiva projektiler mot jordbrukspolitiken, i dagligt tal kallat CAP (Common Agriculture Policy). Den börjar likna en välpepprad måltavla:

Nya handelsregler. Nya förhandlingar om ett världshandelsavtal, WTO, stundar. Att EU:s höga skyddstullar för mat överlever i nuvarande form är otroligt.

Fler medlemmar. Tolv länder förhandlar om att bli medlemmar i EU. Med nuvarande regler för jordbruksstödet blir det omöjligt att släppa in dem. Så mycket pengar finns inte.

Sura medlemsländer. Länder som Sverige och Tyskland som bidrar med mer än de får ut av EU:s kassa är måttligt förtjusta i tanken på att bidra med ännu mer. De säger nej.

Dödshjälpen bör applåderas

Miljökrav. CAP gynnar stora, högeffektiva jordbruk. Deras produkter är inte alltid de som alltmer kräsna konsumenter frågar efter. Ett mindre effektivt jordbruk är dessutom ofta snällare mot miljön.

En annan aspekt är den solidariska. Jordbrukarna i tredje världen missgynnas när europeiska livsmedel vräks ut på världsmarknaden till subventionerade priser. För dem är EU direkt kontraproduktivt.

Att konsumenterna ger den gemensamma jordbrukspolitiken dödshjälp är alltså inget som bör beklagas. Snarare applåderas.