Clinton var en lyckad men rutten president

NYHETER

Raljant och cyniskt har amerikaner genom decennier sagt: "Vi får de bästa politiker som går att köpa för pengar."

Jag letar i bokhyllan fram en fyra-fem år gammal skrift. Arthur M Schlesinger jr, den namnkunnige historikern, som var John F Kennedys nära rådgivare, hade låtit 32 ledande historiker bilda en jury. Juryns uppdrag var att sortera in de då 42 amerikanska presidenterna genom nationens drygt tvåhundraåriga historia i fem kategorier: 1) Stora presidenter. 2) Nästan stora. 3) Genomsnittliga. 4) Under genomsnittet. 5) Misslyckade.

Det mest slående är att antalet misslyckade presidenter är betydligt fler än de stora. 7-3.

Bland de misslyckade finns givetvis den briljante men lögnaktige och konspiratoriske Richard Nixon, men också Franklin Pierce, James Buchanan, Andrew Johnson, Ulysses Grant, Warren Harding och Herbert Hoover.

De stora inskränker sig till George Washington, som är nationens fader, Abraham Lincoln, som för att få slut på slaveriet och hålla unionen samman drog landet in i inbördeskrig samt Franklin D Roosevelt, vald fyra gånger i rad till posten och den som med optimism och charm ledde landet ur depressionen.

I andra världskrigets slutskede fick vi lära oss ett nytt presidentnamn: Harry Truman. Sedan dess har jag levt med ytterligare tio amerikanska presidenter, som jag tyckt mig lära känna och ha ett förhållande till: Dwight Eisenhower, generalen som ledde de allierade till seger i andra världskriget, en självklar idol, John Kennedy, som var sin generations ikon, en stilbildare, Lyndon Johnson, som kom att förknippas med Vietnamkriget, Nixon (som jag en gång fick flyga till Azorerna med), Gerald Ford (som i pensionerat skick alltid fanns i Vails skidbacke och tittade på Stenmark och skakade hand med oss svenska reportrar), Jimmy Carter (som placerade mänskliga rättigheter på världens agenda och som jag mött i Panama och i Kroatien), Ronald Reagan, som fick kommunismen att kollapsa, den bleke George Bush, sedan Clinton och nu en ny George Bush.

På Schlesingers lista hamnar bara en av "mina" presidenter, Truman, bland de nästan stora. De andra finns under rubriken genomsnittliga och Nixon som misslyckad.

Efter sin första period bedömdes Clinton av två historiker som nästan stor medan två placerade

honom i kolumnen misslyckad. I samband med Lewinskyskandalen hade jag tillfälle att i ett radioprogram säga: "Gå till historien? Ja. Som den löjligaste presidenten i historien."

Nu efter Clintons häpnadsväckande försäljning av benådningar går omdömet från löjlig till värre. New York Times skriver att det demokratiska partiet bör "bryta sin pakt djävulen - Clinton är så genomkorrupt att det är skrämmande".

När Schlesinger uppdaterar sin lista får han sannolikt införa en sjätte kategori. Clinton är politiskt inte misslyckad. Med sitt glad-fräcka utseende fick han väljarkårens kvinnor att rösta med körtlarna. Han surfade fram på en den nya ekonomins framgångsvåg. Det var han som hittade politikens nya mittfält.

Clinton ska placeras in under "lyckad men rutten".

Skandalerna gör att den medskyldiga Hillary Clinton sumpat sin chans att bli den första kvinnliga presidenten i amerikansk historia. Hon har kommit ur tidigare skandaler genom sitt listiga sätt att slingra sig, sin selektiva minnesförlust och sitt politiska gå-på. Om Lewinskyskandalen sa hon: "Vi är offer för en högerkonspiration". En kolumnist i New York Times sammanfattade hennes karaktär i orden: "patologisk lögnerska."

Hon överlevde. I sin kampanj för att bli senator behandlades hon som en politikens Moder Teresa.

Men arrangemanget att vid flytten från Vita huset ta med sig möbler och husgeråd, som inte var familjens privata, till ett värde av två miljoner kronor blev svårt för hennes supportrar att svälja.

Mytoman och kleptoman blev ett för mycket.