Ä som i Älvsjö, Å som i grå

NYHETER

Alla säger att fransmän är ganska snorkiga. Många säger det. Men jag gillar deras stil. Nu sitter jag i en hangar och äter lunch och så kommer det två fransmän.

Kostymer, överallt mörka kostymer När EU träffas är det mest karlar.
Kostymer, överallt mörka kostymer När EU träffas är det mest karlar.

Det kan jag gärna tala om för dem som undrar att lunchbuffén ute på Älvsjömässan var mycket bra.

Särskilt efterrätterna. Det var små tårtbitar som jag över huvud taget inte smakade på. Men de två herrarna från Frankrike som representerade två mycket viktiga tidningar tog sig flera turer till tårtbordet.

Så stämningen var god ända tills att jag nämnde herr Persson, vår statsminister.

Då log den ene mannen och sa: Il n´est personne.

Jag är ledsen att behöva besvära er med franska men det betyder alltså på svenska: Han är ingen.

De såg att jag blev lite bedrövad.

Så då sa båda två unisont: Personne.

– Hur vill ni att vi ska uttala det egentligen, Madame?

Det finns inget annat sätt. Tyvärr. Persson på franska uttalas precis så. Det betyder ingen.

Alla svenskar som heter Persson gör klokt i att inte säga det när de kommer till Frankrike eftersom de i så fall blir betraktade som lite udda.

Där satt jag med min fula gråa väska som de givit mig i present så fort jag hängt min kappa i garderoben.

Jag frågade den arme mannen som överräckte väskan: Hur kan ni ge mig en så ful present? Jag sa att Sverige ändå är så grått. Som det är.

Det låg ingen present inuti. Vad trodde ni? Tänk på skattebetalarna. Jag håller med Fidel Castro. Det är han som alltid säger till kubanerna att de inte ska gråta för att de aldrig får äta hummer som är världens bästa. Den kubanska.

Vi måste sälja den på export, som Castro säger. För då får vi pengar till medicin till barnen och till skolböcker. Vad väljer ni – hummer eller utbildning?

Jag bar på den fula väskan och kände mig kommunalgrå.

Det var fel känsla. Jag borde ha tänkt på att Sverige låg mitt i Europa igår. Men det kan vara svårt.

Om ni varit i Älvsjö.

Det var dock regeringschefer där från hela världen. Värst var Putin. Jag var med på hans presskonferens där han försvarade sina massakrer på tjetjenerna med att de var terrorister.

Nu finns det rapporter om direkta avrättningar och ren tortyr av de upproriska människorna i Tjetjenien och det finns inte mycket som Putin kan försvara.

Bakom honom hade de satt upp en plansch med björkar så det blev ganska idylliskt när han satte igång att anklaga albanerna för samma brott som han själv är skyldig till.

Luften tog nära nog slut. Jag önskar att de tagit upp terrorismen i Spanien på dagordningen och framför allt uttalat sitt stöd för Spanien som för en daglig kamp mot ETA, terrorister som mördar vanliga människor varje vecka.

När Putin slutar sitt långa försvarstal så går jag ut så fort som möjligt och där är det en improviserad presskonferens och när jag tränger mig fram hör jag en politiker tala spanska.

Nu har spanjorerna äntligen kommit till tals, tänker jag. Men den ganska korte mannen med det mörka håret känner jag inte igen. Han ingår inte i den spanska regeringen.

Och varför talar han om Makedonien? Det är fullt med spanska journalister. De förefaller lite lamslagna.

Mannen som talar spanska som en verklig spanjor visar sig vara Rysslands utrikesminister Ivanov. Han har lärt sig spanska i Moskva.

Bara för att ni ska fatta hur orimligt konstigt alltihop var. Jag stod där förstummad med min gråa väska. En lantlig typ från en avkrok i norra Europa.

I denna situation lägger man lätt märke till en hel del förvirrade journalister som inte förstår att hela EU är en enda lång fredsprocess.

En ung kvinnlig skribent säger att hon kommit på att det vore bra att intervjua en polis från Norrland för att höra hur han kände sig.

Det var den stilen.

Uppe i taket har svenskarna hängt upp skyltar som man inte precis kan kalla för insmickrande. Restaurang står det. Illustration: Fyra potatisar.

Oskalade.

Vi är såna.

Jag ser också ett jättefoto av hjortron samt av en bild av en enda ensam bit knäckebröd.

Den enda skylt som satts upp på väggen meddelade: Här kan du avläsa arbetstrycket i mässans tryckluftsnät.

Jag gick genast fram för att avläsa arbetstrycket men hittade över huvud taget ingen mätapparat.

I stället träffade jag en av de förnäma fransmännen som gick omkring med en liten lapp som jag givit honom.

På bordet stod det nämligen en vas med krokus i. En försmak av våren.

Jag höll en längre utläggning om betydelsen av ljuset och hörde mig för ifall fransmännen någonsin sett en krokus. De var från Paris och kastade ett förstrött öga på blomman.

Jag skrev KROKUS på en lapp.

Sen hade de planterat späda björkar i krukor. Ingen av fransmännen hade någonsin sett en björk.

Jag skrev BJÖRK på samma lapp. Samma namn som den isländska sångerskan Björk, sa jag.

De tittade på mig som om jag hette Persson.

Efter Putins grymma tal var jag så törstig att jag uppsökte ett inre kök i ett av kaféerna för att få ett glas vatten.

Då får jag plötsligt syn på en vanlig människa i blå t-tröja.

Han säger: Glas tillbaka!

– Visst.

– Glas!

– Tillbaka, svarar jag.

Jag dricker fyra glas vatten. Sen går jag in i köket där han städar.

– Varifrån kommer du, undrar jag.

– Brasilien, säger han.

Jag vet att detta inte har med EU att göra och att ingen människa intresserar sig för om det står en brasse och diskar glas men vi står där och pratar på portugisiska som är ett EU-språk.

Han tar mig i handen och han och jag blir vänner.

Det är glas tillbaka, Pelé och karnevalen i Rio. De har bra musik i Brasilien.

Men detta är helt fel spår så jag tar min väska och går. Jag tänker inte upprepa vad det är för färg på den.

Hej då Älvsjö, säger jag. Och känner mig stolt över att jag kan uttala det perfekt. För där inne i mässhallen finns det tusentals människor som inte har en aning om vad denna charmiga plats heter.

Bara de får se ett ”ä” så blir de osäkra. Är det något man som svensk kan yvas över så är det ä och ö. Och å. Som i grå.

Annette Kullenberg