Nokia i Ericssons sits för fem år sedan

NYHETER

STOCKHOLM

Nu när Ericssons ledning jagas med blåslampa medan ärkerivalen Nokia tycks göra allt rätt, kan det vara på sin plats att påminna om att rollerna var de motsatta för bara några år sedan.

På onsdag håller Ericsson bolagsstämma.

Det kan vända snabbt i telekombranschen, det vet både Ericsson och Nokia. För fyra år sedan var Ericsson det klart lönsammare bolaget av de två. Självsäkerheten var stor och ambitionen var att bli störst i världen på mobiltelefoner. Går vi ytterligare något år tillbaka var Nokia ett företag med problem. Mobiltelefonverksamheten gick med förlust, vilket skylldes på "logistikproblem i USA". Nokia, även då lett av den nu så hyllade Jorma Ollila, kritiserades hårt för dålig informationsgivning till aktiemarknaden

I slutet av 1995 rådde stor oro på aktiemarknaden sedan Nokia plötsligt varnat för sämre lönsamhet än planerat inom mobiltelefonområdet. Aktien rasade med 20 procent på en dag.

Ollilas tavla

Jorma Ollila gjorde i det sammanhanget en rejäl tavla. Den 13 december förklarade han att det såg bra ut för Nokia i USA. Dagen därpå skickade han ut en vinstvarning. Det tog ett drygt år att få tillbaka investerarnas förtroende efter den missen.

Nokia släpade då också på en kvarnsten i form av en olönsam tv-tillverkning, som man gjorde sig av med året efter.

Samtidigt hyllades Ericsson för sin framsynthet och djärva satsning på den nya mobiltelefonistandarden GSM i början av 1990-talet. Lars Ramqvist, nu hånad styrelseordförande i Ericsson, framställdes som en exemplarisk företagschef som ofta ställde upp i medierna. Ramqvist var aldrig ifrågasatt under sin vd-tid 1990-98.

Fram till 1998 såg allt bra ut för Ericsson. Mobiltelefonerna var fortfarande ett av företagets stora glädjeämnen. Försäljningen ökade kraftigt och enligt Ericssons egna beräkningar hade man gått om Nokia och sålde mest telefoner av alla tillverkare. Ericssons telefoner var de minsta och elegantaste på marknaden.

Antennlös knock-out

Men 1998 stagnerade mobiltelefonförsäljningen rejält. Ericssonledningen ansåg inte att den behövde stressa fram nya modeller utan satsade i stället kraft på att öka lönsamheten inom divisionen för fasta telenät.

Samtidigt hade Nokia i slutet av 1997 lanserat modellen 6110, som hade en avsevärt längre samtals- och passningstid. I ett slag hade Ericsson kommit på efterkälken. Ericssons telefoner, som ett år tidigare låg främst i utvecklingen, uppfattades som föråldrade och såldes med stora rabatter.

Ericsson under nye vd:n Sven-Christer Ericsson satsade hårt på att komma i kapp och förbi Nokia. Flaggskeppet T28 lanserades med buller och bång men blev kraftigt försenad och drogs med kvalitetsproblem. När T28 äntligen kom ut i butikerna hade Nokia lanserat nya telefoner utan yttre antenn, vilket direkt slog an hos konsumenterna. Sedan dess har försprånget bara drygats ut.

Medan Ericsson lägger ut mobiltelefontillverkningen på andra tillverkare fortsätter Nokia att producera telefoner för glatta livet i fabriken i Salo i Finland.

Just nu är Nokia den klart lysande stjärnan på telekomhimlen medan Ericsson är klassens strykpojke. Men rollerna kan snabbt förändras, även om Nokias försprång på mobilområdet tycks ointagligt.

Peter Challis/TT