”De som inte flydde dödades”

Aftonbladet träffade oljeskandalens offer i Sudan

1 av 4
HENNES BARN ÄR BORTA Veronica Nerkaui flydde för livet när soldaterna brände ner hennes by. Attacken kom för två veckor sedan. Hon har inte sett sina tre barn sen dess. "Jag tror inte att de lever längre. Jag saknar dem så väldigt mycket", säger hon.
NYHETER

BUOTH, VID GRÄNSEN TILL BLOCK 5A, SUDAN.

I debatten om Lundin Oil har det viktigaste glömts bort - flyktingarna.

Aftonbladets Oisín Cantwell och Martin Adler har som första svenska journalister träffat oljeskandalens verkliga offer i Sudan. De har mött flyktingar som drivits från sina hem, som sett sina barn, sina familjer, sina vänner och grannar dödas.

Nu har tusentals svältande flyktingar samlats utanför en liten by bara två mil från Lundin Oils område.

De lever på vattenliljor och bär - och kriget rycker allt närmare.

Veronica Nerkaui lagade frukost då de första granaterna slog ner.

Hon såg hur soldaterna vällde in i byn och slängde in brinnande facklor i hyddorna.

Veronica släppte sin tallrik och började springa och hon tänkte på sina barn, och kulorna som ven runt henne träffade vänner och grannar.

Hon sprang i en vecka från soldaterna och hoppades hela tiden att hennes tre barn, de två flickorna, tre och sex år gamla, och pojken, 12, skulle ha klarat sig.

Nu, drygt två veckor efter attacken, tror Veronica inte längre att de lever.

Hon letar efter dem varje dag bland grupperna av flyktingar som samlats här utanför den lilla byn Buoth i Västra övre Nilen i södra Sudan.

Veronica går omkring och ropar ut deras namn, Nerut, Nokona och Gatluac.

- Jag saknar dem så väldigt mycket. Men de finns nog inte längre, säger hon tyst och tittar ner i marken.

Vår termometer visar att det är 41 grader i den lilla skugga som finns och vinden svalkar inte, den blåser upp damm och grus som letar sig in i ögon och mun.

Veronica, som tror att hon är runt 40 år, sitter tillsammans med en grupp andra kvinnor på den torra, spruckna jorden i skuggan under ett träd strax utanför byn.

Byarna brändes ner

Hennes berättelse är viktig. Berättelser som hennes har hittills saknats helt i den svenska debatten om Lundin Oil.

Attacken hon berättar om genomfördes av regeringsstyrkor mot samhället Nhialdu och några omkringliggande byar, tio mil från Buoth, den femte februari i år.

Det var till just Nhialdu som runt 11 000 människor flydde förra året sedan regeringsstyrkor bränt ner byar och fördrivit befolkningen i det område som det svenska oljebolaget borrar olja i, enligt rapporter som människorättsorganisationerna Amnesty, Christian Aid och Human Rights Watch lagt fram.

Då och då hörs de dova smällarna från granatbeskjutningar vid fronten mindre än två mil härifrån.

Buoth ligger 800 kilometer in i Sudan, Afrikas största land, lika stort som Västeuropa.

Samhället är dels en liten by med cirka 2 000 invånare, dels ett starkt fäste för den kristna SPLA-gerillan som strider mot den muslimska regeringen i huvudstaden Khartoum.

Här bor sedan några veckor även 35 000 flyktingar utomhus. Utan mat, utan medicinsk hjälp.

Det här är ett av världens mest otillgängliga områden. Här finns inga vägar, inga fordon, ingen el, ingenting.

Det går att vandra en sträcka motsvarande Malmö till Haparanda utan att stöta på en telefonstolpe.

Veronica lever på bär hon hittar i buskarna och på vattenliljor från floden i närheten.

Någon annan mat finns inte för de tusentals flyktingarna av Nuer-folket som sökt sig till byn. De äger inte mer än trasorna de har på sig.

Niyang Thon, en kvinna i 70-årsåldern som är klädd i trasor, trodde att hon skulle vara säker i Nhialdu, som av och till varit ett starkt fäste för gerillan.

"De slog ihjäl barn"

Hon flydde dit för ett år sedan efter att armén skövlat hennes hemby. Nu är hon på flykt igen.

- Dom mördade några kvinnor och barn, slog ihjäl dom, säger hon.

Hennes enda ägodel är en tygpåse med tobak. Hon har levt på bär och gräs sedan i februari.

Men det värsta, säger hon, är att inte ha något hem och att hon inte har något skydd mot solen.

- Låt dom slåss om oljan. Mig hjälper det inte vem som äger den. Jag behöver ett hem.

Buoth ligger 15 kilometer från Lundin Oils område, Block 5A.

Under flygningen in ser vi den 7,5 mil långa väg som företaget byggt mellan sin bas och oljeriggen i That Jar.

Lundin Oil, som specialiserat sig på att köpa oljerättigheter billigt i konfliktområden, hittade olja i That Jar i april 1999.

En månad senare invaderade militären området och fördrev tiotusentals människor, enligt Human Rights Watch.

I mars 2000 meddelade Lundin att bolaget skulle göra ett uppehåll i borrningarna "av säkerhetsskäl".

Samtidigt började vägen byggas. 48 byar brändes längs vägsträckan, enligt Christian Aid.

Hjälparbetare som besökt vägen säger att det inte bor några människor i området längre, det enda som syns är oljebilar och militära fordon som kör fram och tillbaka.

En tidigare minister med ansvar för vägar har berättat att den byggts av kinesiska arbetare och att den kostat fyra miljoner kronor per kilometer, pengar som Lundin betalat.

Det svenska oljebolaget har pumpat in över 200 miljoner dollar i projektet och påpekar i pressmeddelanden att företaget hjälper lokalbefolkningen med ett humanitärt program.

Men Marsa Njalong, en kvinna klädd i en färgsprakande folkdräkt, har inte sett skymten av någon hjälp.

Attacken kom från tre håll

Hon bär en avlång korg på huvudet som hon tar ner och försiktigt öppnar för att visa.

En tre dagar gammal flicka ligger och sover i korgen.

Hon var höggravid när soldaterna kom in i hennes by strax utanför Nhialdu:

- Det var svårt för mig att springa.

- De jagade mig i tre timmar. Det var först när jag kom över floden som jag kände mig säker.

Hennes man sprang åt ett annat håll, de har hittat varandra här igen.

"""

Regeringsstyrkornas fördrivning av människorna, skövlandet av byarna, följer ett mönster.

Företag som svenska Lundin Oil, i vars styrelse Carl Bildt, FN:s sändebud på Balkan, sitter, ska kunna borra efter olja i lugn och ro.

Gerillan är nämligen chanslös utan stödet och skyddet av lokalbefolkningen.

Tumongvork Vegvong, en värdig äldre man helt klädd i blått, var hövding i Nhialdu.

Han sitter på en plaststol under det träd som i dag är hans hem. Medan skymningen faller egendomligt snabbt berättar han långsamt med mörk röst att regeringen inte vill betala dem som bor i oljeområdena för marken. De vill ha den gratis.

Han blev förvarnad om anfallet och larmade SPLA, den kristna gerillan i södra Sudan som krigar mot den muslimska regeringen i huvudstaden Khartoum.

Men attacken var för välplanerad. Vegvong säger att den kom från tre håll samtidigt. SPLA tvingades ge upp.

- Dom gamla, blinda och gravida som inte orkade fly dödades. De tände eld på hyddorna. Barn brändes inne. Flera kvinnor blev våldtagna.

- Sen kom två helikoptrar och sköt mot folk.

Han sätter händerna för ansiktet och vaggar huvudet långsamt fram och tillbaka.

120 civila dödades och 310 skadades, säger SPLA. En siffra som kan vara sann, som kan vara överdriven.

Mamman var skjuten

En kvinna visar fram en liten pojke, tre månader gammal. Hon säger att hon gick tillbaka in i Nhialdu efter attacken för att leta efter skadade.

Pojken låg och grät bredvid sin döda mamma. Hon var skjuten genom huvudet.

Njan Pan, en blind kvinna i 40-årsåldern, förs fram till oss. Hon har en stor böld på halsen.

Hon berättar att hon varit på flykt i flera månader. Att hennes åttaårige varit hennes vägvisare.

De flesta av flyktingarna vi träffar under våra tre dagar i Buoth har inte fått någon riktig mat sedan en hjälporganisation senast flög in förnödenheter.

Det var för åtta månader sen.

Planet vi flyger in med från Lokkichoggio i norra Kenya har med sig den första maten sedan dess.

Det är den amerikanska biståndsorganisationen Safe Harbor som tidigare sänt in biblar som har skickat med majs.

Någon timme efter att planet landat på den grussträcka som ska föreställa landningsbana kommer några tusen flyktingar långsamt gående mellan buskarna in mot byn.

De hoppas att planet ska ha med sig mat.

Tusentals flyktingar har sökt sig hit till området runt byn där SPLA-gerillan har en garnison som erbjuder ett relativt skydd.

Gerillakommendanten Peter Gatdet, en krigsherre som tidigare slogs för regeringen men som av någon anledning bytte sida för något år sedan, säger att det rör sig om 35 000 människor. Många av dem är kvinnor, barn och gamla som den lilla byn med drygt två tusen invånare ska försörja.

Siffran kan dock vara överdriven. Gatdet har goda skäl till att överdriva, han vill att hjälporganisationerna ska börja flyga in mat och andra förnödenheter till området.

Viktigt område för regeringen

OLS, Operation Lifeline Sudan, en paraplyorganisation bestående av ett 20-tal biståndsorganisationer under FN, vägrar att flyga hit.

Det officiella skälet är att det är för farligt, men vissa hävdar att OLS inte vill stöta sig med den nyckfulla regimen i huvudstaden Khartoum.

Det här området är nämligen oerhört viktigt för regeringen, som öppet deklarerar att oljeinkomsterna gör det möjligt att få fram vapen.

- Vi tjänar en miljon dollar om dagen på oljan. Lika mycket som vi använder till kriget, har general Mohammed Yassin sagt.

Det är en enorm summa för ett land så fattigt som Sudan, ungefär halva statsbudgeten.

14-årige Cawic Keoul förs fram till oss. Han har ett stor, ful skada i ansiktet.

Han är för chockad för att säga någonting annat än att det gjorde fruktansvärt ont men någon annan berättar att han sköts bakifrån genom huvudet när han sprang ut ur Nhiatdu.

Nu, efter två veckors vård på Röda Korsets sjukhus i Lokkichoggio, Röda Korsets största sjukhus i världen, är han hos sin familj igen. Eller det som återstår av den, en tre år äldre syster.

Mörkret sänker sig snabbt över Buoth och sjakalerna börjar yla och utanför hyddorna tänds eldar och ibland hörs explosionerna från fronten och vi sover utomhus i den heta natten under myggnät.

Nästa morgon är Peter Gatdet påtagligt nöjd.

Offensiven vid Wangkai-fronten som inletts några dagar tidigare har varit framgångsrik och kommendanten skrattar och slår sig för benen.

Nya rekryter, klädda i tygtrasor, beväpnade med Kalashnikovs, drillas hårt på ett näraliggande fält.

Det ska ännu dröja sex timmar innan regeringens hämnd kommer.

Byarnas hövdingar, stramt klädda i enkla dräkter, sammanträder med kommendanten under hans träd.

De får order om hur de ska organisera sitt folk inför utdelningen av majs.

Hövdingarna samlar sina grupper under träd. Män, kvinnor och barn får sitta på rad för att räknas.

Sedan får de några skopor majs var. Några har tygpåsar som majsen hälls i, men de flesta får försöka förvara det i kläderna de har på sig.

Maten räcker i tre dagar

De flesta har inte ätit ordentligt på månader och ransonen de får kommer att räcka två, högst tre dagar.

- Än klarar vi oss. Men om nästa skörd slår fel kommer många av oss att dö, säger en äldre kvinna.

Andra har det betydligt sämre. I Christian Aids rapport finns vittnesmål om hur människor flytt ut i sumpmarker och nu ligger och dör långsamt utom räckhåll för hjälp.

Veronica Nerkaui, som på förmiddagen varit ute och letat efter sina barn igen, sitter under ett träd med sitt folk och väntar på majs.

Klockan är två på eftermiddagen. Det är fruktansvärt varmt. Plötsligt rullar det olycksbådande dova ljudet från regeringens bombplan in över byn.

Soldaterna skriker åt flyktingarna att ta skydd under träden. Vi förs till kommendantens träd där det finns ett skyddsrum i form av en stor grop i marken som det lagts stockar över.

Efter en halvtimme upphör ljudet från bombplanet. Kommendanten får per radio besked om att två näraliggande fästen bombats. Flera flyktingar har dödats och skadats, men soldaterna har klarat sig oskadda.

SPLA skjuter hela tiden

På natten tar sig fotograf Martin Adler upp till fronten med kommendanten och ett fyrtiotal soldater.

Soldaterna bär vapen som väger kanske 30 kilo och går barfota över den hårda jorden där sylvassa små växter sticker upp.

Fronten går längs en flod. SPLA skjuter hela tiden med tunga granater. Det har de gjort i åtta dagar. Motståndarna besvarar den intensiva attacken med bara spridda automatsalvor.

Vår sista natt i byn slaktas geten som kommendanten gett oss och vi äter den på sudanesiskt vis.

Vi kommer tillbaka till Lokkichoggio, en vilda västernstad med en bisarr blandning av hjälparbetare och vapenhandlare som säljer allt från knivar till bomber. Här trängs gatuförsäljare med nomader i färgglada tyger som kommit in från öknen. Här finns tama antiloper och spioner som Khartoum skickat ut. En amerikansk hjälparbetare i 35-årsåldern frågar om det är sant att det finns en före detta svensk statsminister som sitter i Lundin Oils styrelse och samtidigt jobbar med fredsfrågor för FN.

Han skakar på huvudet och ler uppgivet när han får veta att så är fallet.

Här i Kenya vill varken FN-tjänstemän eller biståndsarbetare bli citerade. Rädslan för att få problem med den nyckfulla regimen i Khartoum, som har för vana att stoppa några OLS-sändningar i månaden, är för stor.

Men alla vi pratar med anser att oljebolagen har ett stort ansvar för det uppenbara brottet mot de mänskliga rättigheterna som pågår i Sudan.

Carl Bildt kanske får rätt i sin förhoppning att oljepengarna kommer att hjälpa Sudans plågade befolkning den dagen det blir fred.

Men än så länge strider krigsherrarna för att kunna pumpa upp olja - och pumpar upp olja för att kunna kriga.

Fyra miljoner människor på flykt

Vägen Lundin Oil byggt är 7,5 mil lång

Oisín Cantwell, Martin Adler