Fansens röst

Länge hade jag för vana

NYHETER

att gå på fotboll ensam. Jag reste i timmar med tåg eller flyg till bortamatcher i Stockholm, Göteborg eller Borås.

På läktaren var jag alltid omgiven av folk som höll på hemmalaget. Själv vågade jag oftast inte visa för mycket engagemang. Jag såg sammanbitet på hur det alltid så svaga bortalaget TFF kämpade mot både motståndarlaget och publiken. Jag hoppades på poäng som kunde leda bort från den bottenplacering som mitt lag oftast befann sig på.

När så det oväntade hände och en blå spelare förpassade bollen in i motståndarmålet jublade jag inombords.

Det var dock först

under hemresan jag riktigt kunde njuta av en seger eller grämas över en förlust. Men glädjen över en vinst blev på något sätt aldrig lika stor som sorgen över en förlust. Olustkänslor tenderar nämligen att förstärkas när man är ensam, medan glädje kräver sällskap för att kunna bli riktigt intensiv.

Så småningom upptäckte jag att jag inte var den ende som ensam åkte iväg och såg TFF:s bortamatcher, och snart hade jag oftast sällskap av åtminstone en eller två kamrater på mina resor. Tillsammans upptäckte vi att fotboll är bäst när den upplevs i grupp, och snart beslutade vi oss för att försöka bilda en supporterförening.

True Blues,

som vår förening heter, är ännu inte särskilt stor, men har i alla fall lyckats ta de första stegen mot att skapa en supporterkultur kring vårt lag.

Nu handlar det inte längre om att dölja vilket lag man håller på, utan att visa det så tydligt man kan. I framgångens stund lever vi ut vår glädje, och när det går oss emot stöttar vi varandra.

Det faktum att laget de senaste säsongerna hållit sig borta från bottenstriden har naturligtvis också underlättat, men kanske beror detta just på det organiserade publikstödet?

Magnus Nilsson - sekreterare i True Blues