20 000 skäl att leta skrot

Knarkarna är Stockholms flitigaste sopsorterare

1 av 2 | Foto: ROGER SCHEDERIN
rivningshuset är en guldgruva Svenne och hans lärlingar tjänar 20 000 kronor på att leta skrot varje månad. "Många gamla småtjuvar tjänar fem gånger så mycket på det här - och de slipper dessutom sitta på kåken", säger han.
NYHETER

Stockholms mest nitiska sopsorterare är en grupp narkomaner.

De tjänar minst 20 000 varje månad på ett arbete som ingen annan vill göra.

Byggbolagen oroar sig för att de ska skadas i sin jakt på metallskrot.

Rivningstomten ser krigshärjad ut. Sönderbruten betong, krokiga armeringsjärn och halvrivna väggar i silhuett mot fullmånen. Men det är i källaren som pengarna finns: gamla kopparkablar, vattenledningsrör och kylanläggningar. Rör och armeringsjärn blockerar vägen och man får krypa och klättra för att inte fastna.

– Jag har varit här nere varje natt i en månad nu och det mesta är borta. Men i den här finns det koppar och aluminium för 500 kronor, säger Svenne och pekar på ett kylelement som väger minst 50 kilo.

Tar det som ingen vill ha

Det är dyrt att knarka. Ett par hundra missbrukare i Stockholm har löst det genom att bli skrotsamlare. På nätter och helger tar de över rivningshus och byggarbetsplatser för att hämta det som ingen annan vill ha.

Främst är det koppar, aluminium och mässing som ger pengar. Värdet styrs av metallbörsen i London och priset gäller över hela världen, även för missbrukande skrotsamlare.

”Det är bara skräp”

Om det finns mycket och ligger lättåtkomligt tar bygg- och rivningsfirmorna själva hand om det, om det är små mängder och prylarna måste tas isär för hand lämnas det åt skrotsamlarna.

– Vi återvinner allt som går att återvinna – resten är skräp, säger Jan Lindgren, informationschef på Skanska.

Tjänar mer än på brott

Skrotfirmorna betalar cirka 12 kronor per kilo för renskalad kopparkabel, mindre om plasten har bränts bort eftersom det är olagligt på grund av miljöskäl.

Svenne är inte missbrukare. Men han lever ett liv i marginalen, hans verksamhet ligger i gråzonen mellan vad som är tillåtet och vad som är stöld.

– Helst ska man vara på plats ett par veckor innan de börjar riva. Då kan man jobba på dagarna och riskerar inte att ramla ner i något hål.

Han har blivit lite av en förgrundsgestalt bland skrotletarna. Han har hållit på i snart tio år och under tiden har han lärt upp flera av dem som nu är hans konkurrenter.

– Många är småtjuvar som tröttnat på att sitta på kåken. När de väl kommit över degraderingen att gå från brott till att rota i containrar inser de snabbt att de tjänar fem gånger så mycket på det här. Och att de slipper sitta i fängelse.

Väktarna skär sönder däcken

För det mesta är byggbolagen och rivningsfirmorna välvilligt inställda till skrotsamlarna. Ofta lämnar de någon undanskymd grind olåst och kommer de på någon med att slita i kablarna säger de för det mesta bara åt honom att vara försiktig.

Värre är det med vissa vaktbolag. Svenne berättar att det på vissa ställen är mer regel än undantag att väktarna skär sönder bildäcken för skrotletarna.

Och när vi kommer tillbaka står det sex väktare runt Svennes Volvo. Vänster bakdäck är platt.

Fotnot: Svenne heter egentligen något annat.

Skrotletare eller tjuv - ett juridiskt dilemma

Olle Castelius