– Jag saknar passionen

 Prick klockan tolv står han på trappen. Nytvättad och klarögd. Mina barn har influensa, så Niklas Strömstedt får komma hem till mig för att göra intervjun. Några bakterier räds han inte, han har just rest sig efter två helvetiska veckor i sjuksängen och tror sig vara immun mot det mesta.

Får väl hoppas att han har rätt.

– Vad fint ni har fått det, säger han och undviker med någon millimeter att trampa i tapetklistret som står på golvet i hallen. Jag är nämligen mitt uppe i ett omfattande renoveringsprojekt. Och han är mitt uppe i ett promotionprojekt, eftersom han just släppt sin åttonde skiva. Så medan jag klistrar tapeter är han tapetserad på var och varannan annonspelare ute på stan.

  Hur känns det att se sig själv överallt, när du går ut?

– Vidrigt.

  Vad vill du se ut som på bilden?

– Det vet jag inte.

Jag vet inte om ni har sett den. Han har den på omslaget till skivan också.

Och den ser – annorlunda – ut. Påminner om ett Rorschachtest, faktiskt. Ni vet, en sån där associationsbild som psykologer använder för att kartlägga vårt undermedvetna. Jag har frågat folk vad de tycker att Niklas ser ut som på sin bild. Och alla svarar olika. En uggla, hamster, fantombilden på Palmes mördare, papegoja, fisk. You name it.

Han ser i alla fall inte ut som sig själv.   Vad tycker han att bilden ser ut som?

– Jag tycker den ser ut som en sån där fantombild. Men det är väl bra att folk ser olika saker.

  Varför valde du den?

– Det var inte jag som valde den, det var Mattias, fotografen. Men jag var med och godkände den.

  Var du trött på att se snygg och snäll ut?

– Det var väl en tanke, att jag brukar se så snäll ut.

  Vad tycker barnen?

– De har inte sagt något.

  Det var ju vänligt av dem. Är du nöjd med skivan, då?

– Jag är jättenöjd med skivan. Som den är nu. Jag började skriva någon gång i mars förra året men hade skrivit i en åtta, nio månader innan jag spelade upp allt för Sanji Tandan, på Warner. Och insåg att det inte höll. När man lyssnade genom någon annan blev det tydligt. Så då skrotade jag allt material och gick hem och visste att jag måste börja om.

  Kände du ”Yes, nu ska jag göra något nytt”. Eller ”Hjälp, vad ska jag göra nu?”

– Mer det senare. Jag var vungen att hitta ett helt nytt sätt att arbeta på. Men det gjorde jag. Och nu är jag nöjd.

  Och vad tycker Agneta?

– Hon tycker att det är en jättebra platta.

  Skivan innehåller ett antal kärlekslåtar. Hur många av dem är till henne?

– Sådana frågor vill jag inte svara på. Jag vill inte styra lyssnaren. En låt betyder ju olika för alla som lyssnar på den. ”Oh, den här är till mig, den här kunde jag skrivit.” Men tillräckligt många, kan jag väl säga.

  Du är en av de få som skriver låtar om att ha det bra. Hur bra har du det nu för tiden?

– Det där går ju upp och ner, skiftar från dag till dag. Men jag har det oförskämt bra, tycker jag. Jag har barn som är friska, föräldrar som är hyfsat friska och influensan är snart över. Jag bor på ett ställe där jag trivs, nej, jag har det skitbra.

  Inga problem?

– Nej.

  Ont någonstans?

– Nej.

  Orolig för något?

– Jag är väl orolig att det ska hända ungarna något. Det är en oro som gnager i mig, emellanåt. Som i de flesta föräldrar.

  Rädd för att dö?

– Nej.

  Svårt att skriva texter?

– Ja, ibland. Jag har ett motstånd mot att skriva. Jag skriver alltid melodierna först och sen har jag texterna kvar och känner, ”suck”, suckar han och lägger huvudet mot bordet. Bara för att resa sig igen, le och säga;

– Men det är en skön utmaning.

  För att det är svårare att skriva om det vardagligt fina än det svåra och smärtsamma?

– Ja. Innan jag satte mig ner och skulle skriva texter tänkte jag att jag måste skriva utifrån mitt perspektiv – för människor som är ungefär som jag – för det går inte att skiva om tonårssex längre. Då blev det så här. Men det är skitsvårt och det kan lätt bli töntigt.

  Tycker du att du klarat dig från töntighetsfällan?

– Ja, det tycker jag. Låten ”här (här är jag)” på nya skivan är en hyllning till det aningen avmattade sexlivet i ett långt förhållande.

  Saknar du aldrig passionen?

– Ja, det kan jag väl göra. Fast förnuftet säger att en passion inte kan pågå varenda dag i ett långt liv. Då skulle man bli trött på det.

  Vad kommer efter passionen?

– Någon slags ny upptäcktsfärd där man? vad ska man säga?   Utforskar varandras väsen och inte bara varandras kroppar?

– Nja. Vardag är ett så jävla tråkigt ord men det är ju det som kommer, vare sig man vill eller inte. Jag har så många kompisar som säger: ”Nej, det finns ingen vardag med mig.” Men det gör det ju. Och det gäller att ta sig igenom de här tisdagarna också. Var beredd på att det kan vara jävligt tråkigt också.

  Några tips för att hålla en relation innerlig och levande?

– Det hänger lite ihop med det här att våga släppa varandra, våga ge varandra ensamhet. Med alla de där sakerna prästen säger när man gifter sig. Att inte ska dricka ur varandras bägare.

Man kan göra en liten jämförelse. Magnus Uggla har också skrivit om det äktenskapliga sexlivet nyligen. I ”Nitar och läder” där Uggla konstaterar att det inte räcker med att hon diskar och städar och stöttar honom och är allmänt perfekt – får han inte porriga kläder och sånt är han inte nöjd ändå. Medan Niklas, i ”här är jag”, sjunger ”jag letar inte mer behöver inga fler/ jag älskar dig som natt älskar dag”.

– Visst, det är samma textidé fast på olika sätt.

  Kan man säga. Vad tycker du om nitar och läder?

– Det är en klassisk Ugglalåt. Men han menar nog egentligen samma sak som jag – fast han kanske blundar och fantiserar ibland.

Det var ju fint sagt. Själv är jag hellre gift med Niklas än Magnus, det kan jag ju säga utan att vare sig blinka eller blunda. Dessutom har han bevisat att han klarar av att skiljas snyggt. Det är guld värt. Många män, kvinnor med för den delen, kan ju förvandlas till monster vid en skilsmässa. Och göra livet surt för sin före detta, och barnen, i åratal. Icke så Niklas. Han är till och med så storsint att han låter Eva Dahlgren, hans före detta frus nya fru, sjunga på skivan. På kärlekssången till hans barn, ”det bästa jag gjort” är hon med och körar.

  Varför?

– Det var mer en slump. Det är ju en jättestor kör i slutet, vi skulle ha mycket folk och hon var och repade i samma hus. Carola är ju också med och jag sa att de inte behövde stå med på plattan. Men Eva krävde att få stå med – för alltid retar det någon.

Retar och retar. Det känns mer som en epilog, som ett happy end, efter en stormig tid. för jag förstår att det funkar ganska bra med allting nu.

– Det funkar skitbra.

  Hur har ni kommit dit?

– Det handlar ju bara om att vara öppen. Ingen bullshit. Raka puckar.

  Var du aldrig arg på Eva?

– Nej, aldrig.

  Säkert?

– Ja, helt säkert.