– Vi redde ut allt och gick vidare

NYHETER

Hur ser du på skilsmässan idag?

– Jag tycker att det är överspelat. Det känns väldigt länge sen. Vi tog tag i det på ett mycket bra sätt och redde ut allting.

Vilket ansvar har man som förälder när man skiljer sig?

– Man har ett stort ansvar. Jag blir så förbannad på folk som inte tar det. Man måste kunna släppa sin prestige och sin stolthet och sitt brustna hjärta eller vad det nu är. För ungarna är viktigast av allt.

Om du fick vrida klockan tillbaka – skulle du önska att den inte hänt?

– Nej!

Visst är det ofta så med motgångar och det som känns som katastrofer – efteråt vill man inte önska bort dem i alla fall?

– Jo, det finns ju en mening med det också.

Och vad var den för dig?

– Att våga vara mig själv. Våga lyssna på vad jag känner. Det gjorde jag inte tidigare. När man går igenom en sån grej så blir det – jag kände ”fan jag måste ta tag i det här och börja bestämma lite själv”. I 90% av fallen tror jag det är tjejerna som tar det där avgörande steget vid en skilsmässa.

Killar är så praktiska och bekväma av sig.

Det finns ju en regel som säger att killar skiljer sig när de hittar någon annan, och tjejer när de hittar sig själva. Ni måste var undantaget som bevisar regeln.

– Visst.

Vilka motgångar har du lärt dig mest av?

– Jag tycker jag har varit rätt befriad från riktiga motgångar. Det måste väl vara den jag drabbades av direkt när jag föddes. Jag hade en cancersvulst på halsen och fick ligga i kuvös i 12 veckor. Så jag fick inte vara hos min mamma. Och det gav mig nog en slags överlevnadsinstinkt och en känsla av att jag måste klara mig själv.

Och en känsla av övergivenhet, kanske?

– Också det, kanske.

Vad har du för råd till folk som drabbas av motgångar?

– Var inte rädd för att visa dig själv och andra hur smärtsamt det är. Försök inte hålla färgen. Och våga ta emot hjälp. Var ganska självisk och lyssna på ditt hjärta.

Har du en dialog med ditt hjärta?

– Ja, det har jag. Mer nu är förr.

Istället för att fråga honom vad hans hjärta brukar säga, eller något annat vettigt, trasslar jag in mig i en lång utläggning om vilket mirakel det är att vi faktiskt har ett hjärta. Någonting i bröstet som kan vägleda oss och blomma och svämma över av kärlek. Jag blir så tagen att tårarna lurar bakom ögonlocken och vem vet hur det skulle slutat om inte han avbrutit mig.

– Det är väl ett mirakel att vi finns över huvud taget. Ska vi försöka lösa de djupa existentiella frågorna?

Nej, det kanske vi inte ska. Men ändå. Jag gör ju knappt annat än funderar på livets gåtor nu för tiden. Funderar du mycket på sånt?

– Ah, ibland. Inte så där jättemycket. Mer när jag var yngre, i tonåren. Då grubblade jag mycket. Varför finns just jag? Om jag somnar nu, är det jag som vaknar upp på morgonen?

Det kan man ju undra, ibland på mornarna, när man möter sitt yttre i badrumsspegeln. Är det där verkligen jag? Även Niklas har drabbats av det.

”Jag hade förändrats när jag vaknade upp en dag jag såg mig i spegeln och där stod han som var jag det fanns några rynkor där runt ögonen och blicken trött och grå inne i huvudet var jag tjugo nåt helt annat utanpå”, sjunger han i ”40+”.

– Jo, det finns en ju åttaåring i oss alla. Och en tolvåring och en tjugoåring.

Jag är mer inne på hur det känns att bli gammal. Hur ser du på att åldras?

– Jag tycker det är häftigt. Ju äldre jag blir desto mer lär jag mig om mig själv och jag skiter i vad andra tycker om mig eller det jag gör och tänker. Jag vågar vara jag. Och det är mycket som är mindre viktigt nu.

Som?

Han funderar ett tag.

– Som att vara hipp och ball.

Hmmm. Nu ser han rätt hip ut, faktiskt. Trots att han kommer direkt från gymmet. Turkosblå tröja från Peak Performance och hår i trendig frisyr. Så lite viktigt är det nog fortfarande.

– Tycker du att jag ser hipp ut? Tack.

Säger han snällt och uppriktigt glad. Och lägger in en snus. Och då ser han inte så hipp ut längre. Han ser mer ut som en – mus.

– En snusmus, flinar han rart och det glittrar av guld mellan hans läppar.

Varför har du en guldtand? Är det en lagning eller en prydnad?

– Det är en lagning. Att den syns så mycket på skivan var en idé som tjejen som gjorde omslaget hade, en idé om att hitta något som kunde bli ett trademark för mig. Så blev det tanden.

Du har till och med skrivit en ballad om den, varför?

– Det bara blev så.

Finns det någon annan pryl du är frestad att skriva en ballad om?

– Nej. Jag hade den där lilla balladen så var jag tvungen att hitta en titel på den och då blev det ”guldtand”.

Mycket på skivan handlar om vikten av att vara ensam. Varför är det så viktigt?

– Det är jätteviktigt. Man behöver få en stund för sig själv varje dag. När man bara sitter ner och stirrar. Särskilt när det är en sån turbo omkring en som det är när man lever med barn. Om inte annat så blir det i bilen som man får vara ifred. Eller så är jag uppe när alla andra gått och lagt sig.

Och så sover du halva dagen?

– Nej, jag är uppe på mornarna.

Så du är konstant trött?

– Nej, jag sover en 6– 7 timmar. Det räcker väl. Men Agneta hävdar att kvinnor måste sova 8– 9 timmar.

Vad gör du, när du är ensam på natten?

– Jag kan sitta och zappa på tv:n. Jag kan titta i en bok eller klinka på gitarren eller stirra in i väggen. Egentligen inte göra någonting alls. Det blir som en slags meditation.

Kan behovet av att vara ensam förstärkas av att du som offentlig person är så utsatt? Av att alla stirrar?

– Jag tänker väldigt sällan på det. Jag märker inte att folk stirrar.

Gör du inte? Men det gör de ju. När det är skolavslutning, till exempel. Alla kollar ju lite i smyg om du och Agneta håller varandra i handen.

Eller om du och Efva verkar vänliga mot varandra. Eller om du är snäll mot barnen. Du är ju inte ifred en sekund. Vi har barn i samma klass, så jag vet.

– Jag märker inte det. Men visst, det kan gå i perioder. Jag kan bli jävligt trött på mig själv. Eller bilden av mig själv. Men jag tänker väldigt, väldigt sällan på det.

Hur är du som pappa?

– Jag tycker jag är en jättebra pappa.

Och hur är man det?

– Man lyssnar och man pratar och man tar sig tid. När det finns tid. Det kan ju finnas perioder när jag tycker jag är en dålig pappa och inte har tid men då vet jag att jag kommer att vara en bra pappa snart igen.

Du är tonårspappa dessutom. Hur är det?

– Det är jobbigt. Det blir en annan jargong, men det är helt naturligt. Jag tyckte att jag var jättestor när jag började sjuan. Jag hade mörkblå sammetskostym och rökte pipa. Jag tyckte att jag var vuxen.

I sjuan?

– Ja. Jag började röka i trean. Och slutade i åttan.

Det är ju helt sinnessjukt. Var fick du cigaretter ifrån?

– Mamma och pappa rökte inte, men de hade bjudcigaretter hemma. En limpa Kent. Där snodde jag ända tills limpan var slut.

Varför slutade du att röka? För att limpan tog slut?

– Det var för fotbollens skull.

Vad skulle du göra om du hittade cigaretter i fickan hos dina barn?

– Tala om att det inte är bra att röka.

Vilken är meningen med livet?

– Ja du. Barnen är väl det närmaste meningen med livet man kan komma.

Ska ni ha fler?

– Nej, knappast. Det räcker så här, hela meningen är fylld nu. Och livet består ju av olika faser. Snart är det dags för nästa fas, den som mina föräldrar är i nu. De kan bara resa till London och vara där i flera månader. Jag skulle gärna resa bort under vintrarna. Men jag hoppas att barnen alltid kommer att behöva mig, på något sätt.

Och det gör de redan nu. Det ringer på hans mobil, barnen behöver hämtas, så det blir till att ta farväl. Är ni sugna på att veta mer om honom får ni väl lyssna på skivan. Den är tillräckligt självutlämnande.

Caroline Giertz