Fansens röst

”Man har svävat på moln för att nästa stund vilja vara en munk”

NYHETER

Tack Farsan!

Våren 1977. Ja det var då det började på allvar. Premiär i division 1 södra. Plats: Folkungavallen i Linköping. Motståndare: Saab If! En match bland tusentals andra som spelades förra seklet. Men inte vilken match som helst för en liten grabb på tolv år. För det var då som ett supporteräktenskap av den varaktigare sorten inleddes på allvar.

Pappan till 12-åringen frågade om familjen skulle åka och se Öis till helgen. Pojken tittade på sin far med stora ögon och vrålade: – Jaaa! För till saken hörde att grabben redan flera veckor tidigare hade fått tag på det årets spelprogram och börjat räkna ut hur många poäng som hans lag skulle ta för att komma tillbaka till allsvenskan igen. Serien där laget egentligen borde ligga.

Väl på plats sken solen och jag fick se ett bland många konstmål som de rödblå gjort genom åren.

Sören Börjesson och Peter Dahlqvist låg bakom ett frisparksmål där den ene lyfte upp bollen och den andre drog på en volleykanon rätt i mål. Rysningen som gick genom kroppen då finns fortfarande kvar och kommer att bestå livet ut.

Passion är i det här sammanhanget ett mycket vagt ord. Hur många gånger har man inte svävat på moln för att i nästa stund känna att det vore lugnare att vara en munk i ett kloster, så långt bort som möjligt från allt vad fotboll heter. Men trots den senare känslan som infinner sig någon gång ibland ger man inte upp. För det var ju det här med att älska i nöd och lust. 25 år har nu passerat revy. Många matcher på många platser har det blivit och fler blir det.

Håll ut familjen – jag är hemma alla andra dagar

?

Acko Carlson (öisare i Stockholm.)