Jag erkänner – jag har också ”tävlat”

NYHETER

N

u borde jag förstås bli klädsamt upprörd. Skriva om trafiksäkerhet, faran för andra trafikanter och om respekten för lagar och förordningar.

Men det är svårt eftersom jag själv deltagit i flera Cannon Ball-tävlingar.

En gång, när vi skulle köra genom EU:s alla huvudstäder kom jag och mina teamkamrater Gunnar och Kenneth först i mål i konkurrens med ett femtiotal andra bilar från hela Europa. En av oss körde, två sov och under fem dar steg vi bara ur bilen för att tanka. Motorn var bara avslagen på färjan till Grekland och till Danmark.

En annan gång körde vi från Riddarholmen till Nordkap. Vi startade klockan tre på eftermiddagen, precis före eftermiddagsrusningen. Jag och min svåger Masen skaffade oss en betryggande ledning redan genom att välja rätt väg ut genom Stockholm, ledde tills det återstod 30 mil och kom i mål som god tvåa.

Ända fram till mitten av förra seklet kördes riktiga tillåtna tävlingar kors och tvärs över Europa, Asien och Amerika. Namnen på klassiker som Mille Miglia genom Italien och Pan Americana genom Mellan-amerika lever kvar.

Och fortfarande på 1960-talet kördes många bilrallyn med långa så kallade transportsträckor på allmän väg tillsammans med vanliga bilister. Monte Carlo-rallyt var ett, här hemma hade vi Midnattssolsrallyt.

Men när trafiken tätnade ansågs riskerna med att blanda in tävlingsbilar i den vanliga trafiken för stora.

De moderna illegala biltävlingarna fick sitt namn från filmen Cannon Ball Run från 70-talet och med Burt Reynolds i huvudrollen.

Nu gällde det inte bara att köra fortast, nu gällde det dessutom att lura eller köra från polisen.

Under 1980-talet kördes en hel del illegala Cannon Ball-tävlingar även i Sverige.

Helsingfors-Malaga via Haparanda var en. Helsvenska Ystad-Haparanda kördes flera gånger och ett återkommande Cannon Ball kördes från Café Opera till Norrköping och tillbaka. Deltagarna träffades utanför kaféet sent på kvällen, rejsade iväg, fick ett kvitto stämplat med fem öre på BP vid rondellen i Norrköping och kvittot var beviset på att de kört hela sträckan. Så här i efterhand kan det avslöjas att mackföreståndaren sponsrade tävlingen med sina fem-öreskvitton.

Visst kan man bli upprörd. Och visst är det förbjudet. Men tjugo års illegala Cannon Ball-tävlingar har hittills inte resulterat i en enda personskada. Så jag väljer att tänka tillbaka och minnas mina egna försyndelser. Med visst nöje måste jag erkänna.