Mitt fullständigt förödande vredesutbrott i snabbköpet

NYHETER

Det finns en massa små snabbköp som har öppet dygnet runt. Fem sex stycken på två minuters promenadavstånd. I ett av dessa snabbköp råkade jag i går ut för ett fullständigt förödande vredesutbrott. Men jag skadade ingen fysiskt.

Att jag går in i just detta snabbköp som heter ”Toppen av allt” beror på att de tar in färska grönsaker. Övriga småbutiker tar in gamla grönsaker från förra året. När jag plockat åt mig en mycket fräsch sallad frågar jag efter Cream Crackers.

– Vaddå, säger mannen som alltid står i kassan. Det har vi inte.

Jag översätter till spanska: kex utan socker. Då är han vänlig nog att plocka fram ett paket cream cracker. Han har en ostdisk som inte är så kul. Men jag frågar ändå om han har emmenthaler.

– Vaddå?

Han tar fram en ost som han haft på lager i ett par år.

– Emmenthaler, försöker jag igen.

Då säger han: Förlåt men ni har stora problem med att tala spanska.

I detta ögonblick blir jag så arg att jag greppar tag i en låda med apelsiner. Sen ryter jag till honom: Ni är inte spanjor eller hur!!! Han ler. Det skulle aldrig en spanjor göra. Inte i det läget.

– Jag är marockan, säger han. Och ler.

– Jaha, då kan vi tala franska.

– Visst, säger mannen och ler.

Jag säger åt honom att jag inser att han driver sin butik för att se till att alla kunder försvinner så fort som möjligt och aldrig kommer tillbaka.

– Å, ni är fransyska, säger han glatt.

– Nej, säger jag. För nu är jag så upprörd att jag skulle kunna ta den där ostkniven som han håller i och sticka hål på mannen.

Han har helt glömt bort att jag var inne i hans butik häromdagen och då fick nöjet att hjälpa ett par svenska pensionärer till rätta. Vi talade förstås svenska. De ville ha socker. De kunde bara svenska. Den leende marockanen fattade ingenting. Ofta är det så att svenskar tror att bara man talar långsamt så förstår de.

Pensionärerna sa: S-o-c-k-e-r.

Jag hjälpte till och översatte till spanska. Då hämtade han genast en påse.

– Men vi vill ha bitsocker, eller hur Emma, sa den svenske mannen som var mellan 87 och 102 år. Han hade gulliga tussar på huvudet.

– Det finns inte bitsocker i Spanien, sa jag bistert.

Men det är klart att man vill hjälpa till: Är det något mer ni vill ha, undrade jag.

– Ja, det är ju så att Axel tycker så mycket om filmjölk, sa den gamla Emma som gick med käpp. Hon talade småländska.

– Vad sa du, undrade Axel.

– Det finns inte filmjölk i Spanien, sa jag. Men de har yoghurt naturell.

– Du tycker väl inte om yoghurt, Axel? sa Emma.

– Vad sa du, sa Axel.

Nu står jag två dagar efteråt och öser min vrede över marockanen.

– Jag kommer aldrig hit igen, ropar jag.

Han följer mig till dörren och säger:

– Ni är så välkommen tillbaka.

Självklart ler han. Han har inte ostkniven i handen. Vilket är tur för honom.