Toppmöte – i tio minuter

Med vakt och armbindel vallas Aftonbladets utsända i staden som liknar en teaterkuliss

NYHETER

Jag bär en armbindel. Den är av mörkblått tyg. Sätts fast med säkerhetsnål av den vakt som tilldelats mig.

Den måste jag lova att alltid bära som en av de 75 journalister från hela världen som har flugits in till Pyongyang.

En stor utmaning för världens mesta slutna diktatur som styrs av en man vars avlidne far fortfarande är president.

I går mötte Göran Persson Kim Jong Il.

OVÄNTAT BESÖK Göran Persson fick i går vänta och vänta på besked om när han skulle få träffa Nordkoreas ledare Kim Jong Il. Programmet ändrades timme för timme - tills diktatorn plötsligt dök upp i det gästhus i Pyongyang där Persson bor. Mötet, inklusive den officiella fotograferingen, varade i tio minuter.
Foto: REUTERS
OVÄNTAT BESÖK Göran Persson fick i går vänta och vänta på besked om när han skulle få träffa Nordkoreas ledare Kim Jong Il. Programmet ändrades timme för timme - tills diktatorn plötsligt dök upp i det gästhus i Pyongyang där Persson bor. Mötet, inklusive den officiella fotograferingen, varade i tio minuter.

Världspressen flygs in tidigt på morgonen i en skälvande gammal ryss, en Tupolev 154, och till dånet av lycksalig körmusik i högtalarna.

Jag förstår inte men kan gissa innehållet. Bör likna det i tidningen vi fått på planet: "Kim Il Sung var ett ideologiskt geni" vår kärleksfulle fader".

Texten handlar om firandet av presidentens 89:e födelsedag. Han har varit död i sju år.

Ingen reporter får se Kim Jong Il

Svenske statsministern landar kort därpå i stor stil: parad, dånande stöveltramp, hundratals utkommenderade nordkoreaner som ropar "välkommen Persson".

Han körs sedan i rasande fart till ett gästhus. För att vänta.

Och vänta.

Var och när tar Kim Jong Il emot? Programmet ändras timme för timme. Plötsligt kommer han helt oväntat själv till Perssons gästhus.

Han visar sig tala några ord engelska.

- En livlig, påläst och öppen man, säger Persson efteråt om artighetsvisiten.

Den varar tio minuter. Ingen reporter får se Kim Jong Il.

Min vakt Choe Kang är mycket rar, mycket nervös. Arbetar normalt som lärare i arabiska språk. Hur ska han kunna hålla ordning?

Så här många svårstyrda utlänningar har aldrig förr samlats i Nordkorea. Otåliga reportrar går ut på stan. Likt olydiga barn. Vakterna förstår inte, de sa ju att vi skulle vänta?

Jag går också. De rusar efter.

Stort varuhus - men få varor

Ett varuhus ligger nära. Stora butiker, få varor.

"Allting är gjort i Korea", säger vakten. Han trevar efter min armbindel. Jo, den finns, men på jackan som jag tagit av mig.

Några små leksakslejon känner jag igen. Likadana som de mina barn bär hem från McDonalds. Made in China.

Jag ser matolja och tomatsås. Inget bröd, inget kött, inga mejeriprodukter.

Så tyst det är. Åttafiliga vägar, inga bilar. Människor går och går. Våra blickar snuddar. När en kamera höjs vänder de sig bort eller dyker de in i en port.

Jag ger en liten pojke en karamell och han bugar, många gånger.

En stad att känna sig obetydlig i

Vad ligger där borta, en ofärdig pyramid? Jaså, ett nytt hotell. Ska bli 105 våningar högt.

Monumenten är enorma, parkerna välskötta. Överallt stora trappor. Inuti högt i tak, gärna med speglar i tak och väggar.

Det är en stad att känna sig obetydlig i.

Kvinnor ser jag få. Förutom de som klädda i fotsida broderade dräkter står utmed väggarna eller kanske serverar en kopp te. Och en trafikpolis! Vacker och sminkad som en docka dirigerar hon i precisa och militanta rörelser.

Grabbarna i pressuppbådet är på bettet. Nu jäklar.

"Jag missade Albanien så det här är kul", säger flera. "Alla på gatorna runt hotellet är spioner, fattar ni, ALLA", säger en fransk reporter, överförtjust.

Jag är inte road.

Ett litet land som efter andra världskriget hade en huvudstad bestående av tre hus. Ett folk som slitit som dårar. Ett land där ingen opposition finns och inga nya tankar tänks, av ren syrebrist efter 50 års isolering.

Kul är det inte, men visst undrar jag.

Man måste undra över människorna i varuhuset som står och hänger över diskarna, som sneglar på mig, men ingenting köper.

Man kan undra över den mängd vackert klädda spädbarn i barnvagn som ställs i min väg. Över damfriseringen som är full av kvinnor, medan några få får håret omskött.

Är det verkligen en teaterkuliss jag vandrar i?

Obligatorisk blomma på Den käre ledarens grav

Jag funderar också på vilket propagandanummer som kan göras av det faktum att Göran Persson denna dag stannat för att nedlägga en blomma vid Kim Il Sungs grav. Ett nödvändigt programinslag, lät nordkoreanerna förstå. Kan presenteras som att EU:s ordförande är här för att betyga Den käre ledaren sin vördnad.

Vad vill Kim Jong Il, tro?

En snygg charmuppvisning för Persson och EU-delegationen, vinka in lite bistånd, fylla frysen med käk - och sedan stänga?

Göran Persson ligger lågt.

"Mycket speciellt och lite svårbegripligt", säger han om sina intryck denna första dag, då han som förste västledare mött Kim Jong Il. Bara det faktum att samtalen kan hållas är en händelse, försöker han säga: viktiga samtal om återförening av koreanska halvön, om bistånd, mänskliga rättigheter, missilexport.

Men när? Om det fanns vid midnatt inga besked.

Kerstin Weigl