Tack för allt, Margaretha – det känns redan tomt

NYHETER

Med Margaretha Krook dör en av svensk skådespelarkonsts stora.

Vi minns inte bara Nyårsklockorna på Skansen utan vi minns också hennes otaliga rollgestaltningar, många klassiker i svensk teaterhistoria.

Nu är hon borta. Det känns redan tomt.

Tack för allt Margaretha.

Det sista jag såg Margaretha Krook i var Colin Nutleys film Gossip där hon spelade den strama, lite kärva mamman som styrde och ställde med sin dotter Ewa Fröhling. Och det var också så vi oftast såg Margaretha Krook - en stark, ganska tuff kvinna som aldrig frågade om det passade sig vad hon gjorde utan hon gjorde det; en kvinna före sin tid och som sådan gick hon inte bara på en del smällar utan hon vann också en hel del segrar.

Hon var stor.

Alla kommer vi naturligtvis också att minnas henne från Skansens ursvenska tradition av att läsa Tennysons Nyårsklockor. Första året var en rysare; Krook röt och slet som ett djur med att nå ut med de finstämda raderna och vi alla som tittade fylldes av en oändlig ömhet; människan var ju nervös, kvinnan som gjort nästan allt som går att göra i skådespeleriets ädla konst var djupt tagen av att få göra den här rollen, så skenbart enkel men så fruktansvärt svår.

Naturligtvis lyckades hon till slut, kanske just för att hon var så sårbar.

Kanske lyckades hon med det mesta just av det skälet; hon var sårbar, hon var inte så stark som hon spelade.

Otaliga är också historierna om hur hon körde med journalister. Många fick lära sig att Margaretha Krook styrde man inte med hur man ville, hon gjorde som hon ville och hon dikterade villkoren. Alla gillade inte det, men alla gillade hennes pondus och integritet.

Jag minns många av hennes roller.

Jag minns med glädje.

Min absoluta favorit var hennes roll som Boman i Hjalmar Bergmans Swedenhielms i en inspelning från 1961 av där hon så enkelt, så självklart utbrast i en av pjäsens nyckelrepliker:

–Sätt mej på cellen.

Det var så bra och det var bra för att man visste att ingen kunde sätta henne på cellen. Det var det mångtydiga skådespeleriet. Det som har en undertext där det sagda också betyder något mer, något djupare.

Få skådisar klarar det.

Få skådisar vågar.

Margaretha Krook är borta nu.

Med henne försvinner en av giganterna.

Med henne försvinner en stor och oändligt viktig del av vår svenska teater.

Lasse Anrell