”I regel stannar HBK:s spelare och snackar”

NYHETER

Det hela började en dag 1979. Jag var nyss fyllda fem år och skulle på min första fotbollsmatch. Lagen som spelade var HBK och den värsta lokala konkurrenten Halmia. Till saken hör att min morsa håller på Halmia och det gjorde även mina morföräldrar. Tanken var väl att jag med skulle hålla på detta lag men ack vad de bedrog sig.

Året efter började jag första klass och i samband med detta så började jag även i HBK:s fotbollsskola där jag spelade fram till 1984 utan att göra något större väsen på planen. Efter det var det bara att se matcherna från läktaren, men det gör det samma. Det är som jag brukar säga till de som jag känner - "har man väl en gång spelat spelet så är man fast".

Fast jag alltid har varit HBK:are så var det inte förrän 1998 som jag gick med i Kvastarna. Det som gör att man är kvar i föreningen är som jag ser det två saker. Dels för att man älskar HBK, men även den fina dialog vi har mellan HBK och spelarna.

Jag menar, skulle man träffa Torbjörn Arvidsson eller någon annan nere på stan eller vid kansliet så stannar de i regel och pratar med en eller i alla fall säger dom hej.

En annan rolig grej, till sist, är det som utspelade sig på guldfesten nu senast, när jag skulle beställa en öl i baren på hotell Mårtensson när Fidde Andersson kommer fram och ger mig en jättekram och han bara skrattar och säger "ni är helt fantastiska". Men även den ordväxlingen jag hade med Tom Prahl under vårt möte som vi hade veckan innan den allsvenska premiären. Jag frågar om de har något träningspass, och visst har de det, men på F14. Prahl säger "där kommer ni inte in" varpå jag svarar honom "det kan vi nog fixa".

Då bara skrattar han.

Anders Ek