– Jag vaknar med värk varje dag

NYHETER

Han var en folkkär artist och blev en folkkär programledare. Nu är han hälften så stor – men större än någonsin.

Lasse Kronér berättar om livet i offentligheten, sitt nya smala liv och kärleken till hustrun Christina

”Jag tänker leva i 170 år. Jag tänkte slå någon typ av rekord där”.
Foto: Thomas Johansson
”Jag tänker leva i 170 år. Jag tänkte slå någon typ av rekord där”.

 Lasse Kronér är inte drulleförsäk-rad, men det borde han vara. Lasse har klarat att slå en gitarr i huvudet på sig själv så skallen sprack. Det är få som klarar en sån sak. Han borde stå i Guinness rekordbok.

Hur gick det till, rent tekniskt?

– Jag hade ett nummer där jag blev hårdrockare och det numret slutade med att jag snurrade gitarren som en rockring runt mig. Så gick gitarrbandet av, jag köpte ett nytt som var mycket kortare men snurrade på med full frenesi ändå? Gitarren slog i så skallen sprack. Det måste ha hörts ända till flygbåtarna. Det skumma är att jag stod kvar hela showen, fastklamrad vid mikrofonstativet, och kom ihåg varenda text. Det hela resulterade i nio månaders sjukskrivning med kronisk huvudvärk.

Har du fortfarande ont?

– Ja, varje morgon. Men jag har en svacka på läkemedel, jag vill inte äta tabletter. Jag går ut och går, en mil i högt tempo, varje dag. Så tränar jag några gånger i veckan också. Spinning. Det hjälper.

Titta på Lasse, halva karln är ju borta. Motion har sina risker.

– Ja, det beror absolut på allt promenerande. Säger han nöjt.

Så att slå en gitarr i huvudet kan vara en bra bantningsmetod?

– Visst. Skit i Viktväktarna, slå med gitarren bara.

Han garvar rart och jag får en glimt av den prilla som vanställer hans ansikte. Klockan tolv-prillan. Inget snus före tolvslaget, han är en man av principer. Men sen trycker han in – typ tre – på en gång. Den är enorm och har suttit där en dryg halvtimme. Men den har inte mycket mer att ge längre, så han smyger ut den och hugger in på buffén istället. En liten dam tar sig fram till honom och gratulerar till hans fina skiva och han skiner upp. Hans första soloalbum ligger honom varmt om hjärtat.

– Jag är så väldigt, väldigt nöjd. Jag är så där barnsligt glad. När skivan kom ut visste jag precis hur det skulle bli. Och det har blivit så. Tidningarna har gått hårt åt det och folk har diggat det.

Hur har det sålt?

– Jättebra, 20 000 på några veckor. Nästan guld. Det är fantastiskt. Jag är otroligt nöjd med förloppet.

Du har fått några riktigt dåliga recensioner. Hur tar du det?

– Det berör mig inte ett dugg. Jag var förberedd på det. Den typen av journalister med den typen av musiksmak?

Det är som att vara vegan och gå in på Scan och hälsa på.

– Exakt.

En av låtarna är en hatsång till en journalist. Vill du säga vem?

– Ja, nu handlar inte den om mig. Det var en annan artist som blev fullständigt slaktad och jag blev så fruktansvärt arg. Men jag säger inte vem, då vet du vilken journalist det är.

Vet han att det handlar om honom?

– Nej.

Så då är det många som kan känna sig skyldiga.

– Desto bättre. Men det här är inget nytt. Oscar Wilde skrev redan på 1800-talet att ingen någonsin har rest eller kommer att resa en staty över en recensent.

Är du rädd för att misslyckas?

– Nej. Om man hoppar på Bingolotto kan man inte vara rädd för att misslyckas. I dag tror jag aldrig att jag hade vågat det. Den jakten som det var på mig, veckorna innan? Från folk och media. Telefonen brann, det var bara skit i den hela tiden och ibland undrar man om det är nån snubbe som styr det hela. För den blev stulen två veckor före premiären. Och helt plötsligt kände jag – han lutar sig tillbaka och suckar saligt – ingen nådde mig någonstans och helt plötsligt kunde jag koncentrera mig. Det var helt super. Skivan är också en risk att misslyckas. Säljer den två ex så okej. Jag har gjort den och det är min dröm. Skillnaden är bara att min dröm är offentlig, det handlar inte om att bestiga Himalaya.

Var kommer längtan till det offentliga ifrån?

– Den har alltid funnits där. När jag var fem år stod jag på ett torg och väntade på Sune Mangs som skulle spela. Jag stod längst fram och tittade på micken och helt plötsligt går jag upp på scenen och tar den och börjar sjunga. När jag tänker tillbaks på det så undrar jag vad som hände i huvet på mig, men jag har gjort sånt så länge jag kan minnas. Så höll jag på tills jag blev 16. Då blev jag fruktansvärt blyg. Blygheten var lite jobbig, jag tog mig inte ur den så snabbt. Att vara blyg och artist, det funkar sådär.

Många artister är väl blyga?

– Ja. Jag är fortfarande ganska blyg privat. Om jag är på ett ställe och ska på dass vill jag fortfarande att nån ska gå med mig. Och de undrar vad jag håller på med, men jag vill inte gå igenom folksamlingar ensam. Har aldrig velat. Och när folk ser mig ute nu tror de att jag ska vara så utåtriktad och framåt som i tv – men det är jag inte. Jag drar mig hellre undan.

Vilka rädslor har du övervunnit?

– Egentligen inte några. Jag är totalchicken. Har alltid varit. Okej, Lasse, vi hoppar över till berget, sa mina kompisar. Okej, sa jag och satt kvar. Helt värdelös på att hoppa och springa och klättra. På alla fräcka killgrejer.

Var du mobbad?

– Nej, jag hade kompisar. De lät mig hållas. Sen hade jag ju min gitarr. Den är ett magiskt vapen, mycket bättre än ett svärd. Och den är en magnet, man är i centrum med en gitarr helt enkelt. Det tog inte lång tid för mig att fatta. Det gjorde jag redan i tioårsåldern.

Har du utsatt dig för några fysiska påfrestningar över huvud taget? Förutom att vara med på förlossningarna?

– Och det gjorde inte ens ont! Jag var så nöjd med mig själv. Nej, och lumpen skulle jag aldrig klara. Jag kan inte ta order. Men jag är löjtnant ändå för jag har spelat för soldater i Libanon. Det var ingen lek. Om man satt med skallen upp ur en tankvagn och nån ropade ner – då var det ner som gällde. Det var en otroligt annorlunda upplevelse, Jag var där 2 veckor men det kändes som ett helt liv.

Och nu, 38 år gammal, har du levt ett halvt liv. Är du nöjd med dig själv, så här i halvlek?

– Jag är otroligt nöjd. Jag vill inte göra om någonting. Jo kanske, jag kunde busat lite mer när jag var yngre.

Röjt hotellrum och sånt?

– Nej. Men jag var lite ordentlig. Mer så.

Du får väl ta igen det med en saftig 40-årskris?

– Jag tror inte jag får nån sån, Det är svårt när man har det så bra och vet vad man vill göra. Och dö ska man ju göra ändå, det ordnar sig, det vet vi och kan man inte göra något åt det så är det meningslöst att tänka på det.

Är du rädd för att dö?

– Nej. Men jag kan tycka att det är lite onödigt.

Vad händer, tror du?

– Jag är så positiv så jag tror att det är en jävla massa grejer som händer. Jag är så bra kompis med Claes (Malmberg) och han har tutat in hela reinkarnationspaketet i mig. Det är spännande.

Då är det väl inte onödigt att dö? Snarare nödigt?

– Nödigt?

Ja, i motsats till onödigt.

– Jo. Men det är onödigt att man inte får se sina barn och barnbarn växa upp om man dör lite för tidigt. Och att man lämnar nån efter sig. Men det vill jag nog ändå. Jag orkar inte dö först, jag vill inte bli lämnad, det pallar inte jag alltså.

FAKTA/Lars Ove Kronér