– Tjejer har tafsat på mig

NYHETER
”Jag har aldrig varit vuxen och kommer aldrig att bli det heller.”
Foto: Thomas Johansson
”Jag har aldrig varit vuxen och kommer aldrig att bli det heller.”

Din pappa jobbade på kyrkogård. Hur har det påverkat dig?

– Absolut inte alls. Men när jag var nere och hälsade på i krematoriet? Jag vet hur det ser ut där. Med de där vagnarna som kör in i väggarna och kistorna? Och jag undvek att titta in i ugnen. Det var sådär, tycker jag. Jag har gjort det och det var inget snyggt.

Vill du kremeras?

– Det vet jag inte, jag har aldrig tänkt tanken.

Hur länge tänker du leva?

– I 170 år. Jag tänkte slå någon typ av rekord där.

Och alla födelsedagar över 100 firas med Aftonbladet? Och varje år när du ska blåsa ut ljusen på tårtan så far löständerna ut?

– Precis så.

Vilka pinsamheter har du varit med om?

– Det är fruktansvärt många. Framför allt på scen. Jag har ju stått halva mitt liv på scen. Som när jag skulle göra ett avhopp och scenen gick sönder under mig. Jag stod med golvet i maghöjd och hade ramlat rätt igenom. Det var fruktansvärt roligt. Sen har jag haft tjejer som kommit fram och tagit på valda delar när jag varit trubadur och suttit och spelat?

Tänk om det varit tvärtom? Tjejer som satt och spelade och killar som kommit upp och klämt dem i skrevet?

– Ja, herregud. Det vore en helt annan sak. Jag tog inte illa upp, tvärtom. Mer ”Vad ska du göra sen?”?

Har du haft någon groupie?

– Ja, det måste jag nog svara ja på. Fast nej. Jag är ju inte riktigt en sån människa. Det var mer en flickvän lite här och där.

En av låtarna på skivan handlar om hur bra det är att vara otrogen. Vad vet du om det?

– Den är skriven till en kompis.

Säkert. Det är som när någon går in på Apoteket och köper hemorrojdmedel, ”till en kompis”. Han garvar länge. Väl länge.

– Du kanske har rätt, vem vet?

Säger han och drar tungan under överläppen på jakt efter en stärkande snus.

Tycker din fru om låten?

– Jag kommer ihåg när jag skrev texten att hon reagerade och undrar om hon missat något. Men det handlar faktiskt om en kompis. Fast den kunde ju lika gärna handla om mig eller vem som helst. Den är ganska allmängiltig. Alla har väl tänkt tanken.

Varför älskar hon dig?

– Det har jag faktiskt ingen aning om. Men jag vet varför jag älskar henne. Hon är en otroligt vacker kvinna, hon är så sanslöst snäll och lugn och lite motsats till mig. Hon tänker först och har väldigt mycket färger och bra koll. Och hon vet ingenting om min bransch och är helt ointresserad. Hon kan titta på Björn Skifs och undra varför han verkar så bekant.

Han suger lite på snusen och fortsätter:

– Det är så skönt när man kommer hem efter sändning. Jag kanske sitter och åker hem i bilen och känner: Fy fan vad jag var bra. Fy fan vad jag var rolig när jag sa det där. Så kanske man gillar sig själv lite, som man gör någon gång. Med all rätt ibland. Så kommer man hem och kommer in och är jävligt glad. Och undrar om hon sett programmet. Det har hon inte. Men Amalia behöver ny blöja så man får henne i famnen istället. Då är man rätt inne i livet igen och det är vrålbra, tycker jag. Att Tina inte har någon relation till det jag håller på med. Och om vi är ute och det kommer fram nån som är jättekänd. Hon reagerar inte ens. Det hade varit väldigt svårt att hålla ihop med någon nippertippa som blev imponerad av det man gjorde.

Hur har familjelivet förändrat dig?

– Förr kom jag alltid för sent. Jag var värdelös. Men det har blivit bättre sen jag fick barn. Att missa samlingen på dagis, det går inte. Jag är riktigt nöjd med mig själv nu. Jag börjar nog bli vuxen.

Vad kännetecknar en vuxen människa?

– Ordning och reda, tror jag. Jag är inte där än – men jag är på väg.

Ordning och reda? Jag har en helt annan teori.

– Får jag höra.

En vuxen människa är en som inte längre låter sig styras av sina föreställningar eller sitt förflutna utan ser varje situation för vad den är.

– Men då har jag aldrig varit vuxen och kommer aldrig att bli det heller.

Nej, det finns inte många här i världen.

– Men jag tycker nog att ordning och reda är viktigt i alla fall. Att betala räkningar rätt och sånt.

Vem gör det hemma hos er?

– Jag. Och det går sådär.

Har du kronofogden efter dig?

– Nej.

Har du fått någon prick?

– Ja. Jag fick en för min restskatt. Det är ju surt när man har pengar men bara glömmer av det. Jag reser ju mycket och så kommer man hem och öppnar ett kilo post och då såg jag att skatten skulle vara inne samma dag. Så jag ringde dit. Jag tror lite för mycket om människor, att om man snackar med folk så blir det cool. Så jag ringde och sa ”Ursäkta, jag har totalt missat det här. Jag vet att ni ska ha pengarna i dag. Men ni har dem på kontot i morgon. Okej?” ”Nehepp. Då blir det prick!” Jag var ju inte särskilt rädd för den pricken. Men det är lite onödigt. ”Men en enda dag? Kan ni inte vara lite mänskliga?” ”Nej, det är prick” Jag bad honom sätta två när han ändå höll på. Han hajade inte ens skämtet.

Nu vill jag prata om något jag inte hajar. Är du för barnarbete?

– Nej. Självklart inte.

Hur kan man tvinga stackars idrottsintresserade barn att stå och kränga bingolotter när de borde vara hemma och läsa läxor eller träna eller leka med varandra? Jag hatar Bingolotto.

– Det där är en grej som har förändrats ganska mycket. Jag såg statistik igår, vi har ökat hos återförsäljarna med 65 procent. Men föreningslivet behöver pengarna.

Vet du hur lång tid det tar att sälja tio lotter?

– Nej, jag har aldrig försökt. Men jag är övertygad om att det tar en stund.

Vilken förnedring det är att försöka?

– Mmm. Men vad som är smart är att 50 procent går tillbaka till föreningen.

Ungarna får ett par kronor per lott, till sitt lag. Och när min son spelade fotboll var han tvungen att sälja lotter, vare sig han klarade det eller inte. Vi tvingades ju köpa för flera hundra, varje vecka. På det sättet blir det ju bara välbärgade familjer som har råd att låta barnen idrotta.

– Att de bestämmer att barn ska få två kronor per lott till laget eller att barnen måste sälja – det har inte med Bingolotto att göra. Och i samma sekund som Bingolotto gick bra så drog staten tillbaka sina subventioner till föreningslivet. Det är sjukt.

Byt inte ämne.

– Jag tycker också att det är skitjobbigt när det kommer fram en liten kille och ska sälja lotter till mig. Han ska ju vara ute och spela boll. Men det är ett problem som jag tycker att föreningarna ska sköta, inte Bingolotto.

Köper du lotter då?

– Ja, det är klart.

Har du vunnit nåt?

– Några hundra. Aldrig något stort. Men det är ju tur. Tänk om jag vann superchansen själv.

Ja, tänk om. Han tittar ner i bordet. Skamsen? Kanske. Och det kan jag ju förstå. Vad jag inte kan förstå är att han har ett blodigt sår på huvudet.

Har du fått stryk?

– Nej. Men huset vi har köpt har så lågt i tak att jag slår i skallen varje dag – överallt.

Där ser man. Det kan ju också vara en förklaring till huvudvärken.

Visste du att...

Caroline Giertz