Bästa vännen: Jag drömde att jag blev beskjuten

NYHETER

MJÖLBY

Fotografierna på Robert Karlström och Olle Borén hänger kvar i receptionen på polisstationen i Mjölby.

– Det kändes rätt att ha det så. Jag hälsar på dem varje morgon, säger Lars Gustafsson

Två år har gått. Men såren är långt ifrån läkta.

"Om jag lade av som polis skulle det kännas som om jag sviker Olle och Robert", säger Lars Gustafsson.
Foto: LOTTE FERNVALL
"Om jag lade av som polis skulle det kännas som om jag sviker Olle och Robert", säger Lars Gustafsson.

Efter att ha fått sitt livs svåraste besked åkte Lars Gustafsson till Robert Karlströms familj och flickvän.

– Jag kände att det var viktigt att jag fick göra det, det var min skyldighet. Både som bästa vän och som kollega, säger han.

Blicken är stadig. Rösten likaså. Lars Gustafsson skakar långsamt på huvudet och säger:

– Jag kan nog inte tänka mig ett värre uppdrag än det.

Första månaden efter dödsskotten var värst. Lars jobbade nästan dygnet runt med praktiska frågor som rörde tragedin bredvid det vanliga polisarbetet. Han säger att han skulle ha blivit tokig om han inte jobbade oavbrutet.

Såg skotthålen i drömmen

Med tystnaden och ensamheten kom tankarna, sorgen, saknaden.

– Jag drömde ofta att jag satt i bilen där i Malexander och blev beskjuten. Jag såg skotthålen i rutan i drömmen.

De delade kärleken till jobbet. Därför kändes det extra tungt att förlora Robert i tjänsten. Och just därför valde han att fortsätta arbeta som polis.

– Om jag lade av skulle det kännas som om jag sviker Olle och Robert. Jag fick i stället en oerhörd motivation att fortsätta. Men jag kan inte tycka om mitt arbete på samma sätt som förut.

I dag ska han åka till mordplatsen. Lars åker sällan dit - det gör för ont. Vackra Malexander vid sjön Sommen var platsen dit han och Robert tog med sig ungarna för att bada om somrarna.

Lars Gustafsson försöker att lägga händelsen bakom sig. Nå något slags avslut och gå vidare.

Tog ensam upp jakten

Solen lyser på Kenneth Eklund och flaggorna utanför Linköpings polishus vajar i den ljumma vinden.

Solen lyste över närpolischef Kenneth Eklund också den 28 maj för två år sedan. Men då låg han i ett kärr några kilometer utanför Kisa, övertygad om att hans liv snart skulle vara över.

Bara några meter ifrån honom var Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson, beväpnade med k-pistar och handgranater. Redo att döda.

Han tog ensam upp jakten på rånarna utanför Östgöta Enskilda Bank i Kisa den 28 maj 1999. Han attackerades med automateld och handgranater och kastade sig ner i ett kärr för att överleva.

Mindre än en timma senare mördades Kenneth Eklunds två kolleger.

Under rättegången förklarade han med grumlig röst att han ibland tänkt tanken att det kanske varit lika bra att han blivit kvar i det där kärret.

Kenneth Eklund orkar inte längre berätta om dramat.

– Jag ser ju det här varje dag, det är jobbigt, säger han och visar ett kulärr på armen.

Men trots allt behöll han uniformen och polisbrickan. 30 år i jobbet vägde tyngre än funderingarna på att sluta.

MALEXANDER - TVÅ ÅR EFTERÅT

Fatima Johansson