Feministbitchen stannar - visst är det roligt?

Linda skrev till mig: Jag läste häromdagen att din praktik på Aftonbladet snart är slut, och tur är väl det" nöjer mig således med att likna dig vid en LP-skiva innehållande ett monotont klagande" Det verkar inte finnas mycket uppe i knoppen hos dig" dina krönikor kan sammanfattas med en enda lång mening och den lyder: Hej jag är en rabiat feminist" Medan andra krönikörer skriver om allt mellan himmel och jord, om livet, om fåglar, om orättvisor, är kontentan av dina krönikor bara ovanstående mening. Har du hört talas om Bach? Har du hört talas om van Gogh?" Jag längtar verkligen till din praktikplats tagits över av någon annan. Med fördel en kille, vilket skulle reta gallfeber på dig/ Linda "

Japp, det är brevklubb idag. Äntligen får jag chansen att svara på några av alla de fina brev som jag antar att alla vi mediala feministflickor får. Det är ofta uppmuntrande mejl som "stick och brinn" eller "dö, feminstlebbo".

När de är aningen mer nyanserade kan det låta så här: "Chrille": "Händer det någon gång att Belinda vaknar utan att det är fruktansvärt synd om henne på grund av det förtryck hon upplever? Du, Belinda, är med och skapar den manshatande pervo-feminism som härskar bland tjejer födda 70 eller senare" Inse att män inte är av naturen onda och sluta vältra dig i dina problem."

Jag uppskattar vanligtvis feedback. Jag tycker att det är a l l a journalisters skyldighet att våga och vilja möta dem man skriver om/för. Det är bara det att jag tappar hoppet när jag läser er. Och jag funderar över vilka ni är? Ni som kallar mig rabiat men är så arga att era cyberbokstäver bränner hål på dataskärmen, ni vars fradga sipprar igenom subtilt välformulerade rader om att "unga feminister måste läsa in sig på evolutionsläran, kvinnor och män är biologiskt åtskilda!"

Enda gången jag får uppskattande mejl är när jag skriver om killar. Jag skrev till exempel att även unga killar sextrakasseras och att killar måste få lära sig att det är okej att säga "nej". Då regnar plötsligt superlativen: "Tjenare Belinda! Äntligen en människa som förstår sig på vad feminism bör innebära. Tack för det och kämpa! M.v.h. Magnus" eller som "Micke A" skriver: "Jag vill bara säga att det är skönt att se att det är nån som har fattat att jämställdhet inte bara handlar om kvinnor, utan att det handlar minst lika mycket om män." Ni har gått på alltihop. Att det finns ett "krig" mellan feminister och män, att vi vill ta över världen. Tror ni att jag ligger i krig med min far, mina kära, mina killkompisar? "Jamen du skäller ju och gapar jämt!" Kom igen, tror ni också på att Lasse Berghagen aldrig blir full och elak?

Jag tycker inte synd om alla tjejer men jag tycker nästan synd om er. Är ni den bittra gubben som med sammanbiten min rattar Volvon medan frugan sitter bredvid och får skäll om hon råkar peta på stereon, är ni killen som inte kommer in på innestället för att ni har trasiga jeans eller för mörka ögon medan ni ser på när överklassbroilerna får de snygga brudarna eller är ni den välmående medelklassen i avsaknad av fördomar för ni har aldrig tvingats leva där fördomar vävs men som efter några glas rödvin ändå tycker att kvinnor är lätt onödiga?

Är ni tjejen som gått på myten att alla feminister är lesbiska och egentligen är lesbiska själva och därför blir så provocerade, är ni Fröken Sverige-kandidaten som inte vill bli påmind, är ni hon med hemmafrudrömmarna ni tror jag ska beröva er på. Vilka är ni som så kapitalt missat vad en av världens största frihetsrörelser för båda könen går ut på men läser varje ord som jag skriver?

Men skriv inte till mig mer.

Skriv till Margareta Winberg och Ingegerd Wärnersson. Då äntligen kan vi kanske få lite hederlig (nyanserad, ja) feminism i historieböckerna och på samhällskunskapslektionerna. För allas vår skull.