Ingen resning i styckmordsrättegången

NYHETER

STOCKHOLM

På onsdagen avslog Regeringsrätten de tidigare för styckmord misstänkta läkarnas resningsansökningar.

Därmed är - kanske - sista ordet sagt i det mest utdragna rättsfallet i svensk kriminalhistoria.

Läkarnas rättigheter enligt Europakonventionen har inte kränkts. Något rättegångsfel har inte begåtts. Det finns följaktligen inte skäl för resning, konstaterar Regeringsrätten.

Det så kallade tidsvittnet avfärdas med att denne, som nu är död, lämnade relativt svävande uppgifter när han först hördes 1984. Han sade sig ha pratat med den mördade på telefon efter pingsthelgen då hon påstods ha styckats. Först vid förhör 1999 blir han mer säker på sin sak, skriver Regeringsrätten.

Den mördade kvinnans prostituerade kamrat, ''dagboksvittnet'', ljög när hon berättade om två läkare, har läkarna hävdat. Regeringsrätten skriver bara att redan kammarrätten i sin dom noterat att det rörde sig om ''hörsägenbevisning'' och att denna inte haft avgörande betydelse för målets utgång.

Extremt makabert

Det hela började sommaren 1984. Först nu, 17 år senare, tycks fallet kunna läggas till handlingarna. Den rad av misstag som rättsväsendet begått är lång som den gamla syndabekännelsen och minst lika sorglig.

Sannolikt har rättsapparaten påverkats av det oerhört starka intresset från media. Intensiv pressuppvaktning kan faktiskt sätta den mest gråstrikta jurist i gungning. Men det är knappast hela förklaringen. Troligtvis har också fallets extremt makabra karaktär inverkat.

Läkarna åtalades för mord, men friades i slutänden på grund av för svag bevisning. Dock konstaterade tingsrätten att de båda styckat den döda kvinnans kropp under eller i anslutning till pingsthelgen 1984, ett brott som då var preskriberat.

Polariserad debatt

1999 kom Per Lindebergs bok ''Döden är en man'', där författaren hävdade att läkarna var helt oskyldiga. Boken utlöste en våldsam och polariserad debatt där ''feminister'' trodde Lindeberg hade fel och ''manschauvinister'' trodde han hade rätt.

I samma veva fick polisen in nya tips i det gamla ärendet. En ny förundersökning inleddes våren 1999 av kriminalkommissarie Bosse Åström, Västerortspolisen, som kritiserades för att vara starkt inspirerad av polisprofessorn och privatspanaren Leif G W Persson. Han hör till dem som säger sig kunna gå i god för läkarnas oskuld.

''Tidsvittnet'', vägde tungt i den nya förundersökningen, men räckte inte långt.

Sista stora misstaget?

Åström hittade en misstänkt som han själv tyckte stämde ''otäckt'' bra med den gärningsmannaprofil som Leif G W Persson gjort. Men inget kom fram som tydde på att den misstänkte var skyldig.

Misstankarna mot honom avskrevs av chefsåklagare Bjarne Rosén och den förundersökning som inletts lades snöpligt ned.

Det var möjligen det sista stora misstaget i det här rättsfallet, men långtifrån det första.

Bland tidigare misstag kan nämnas nämndemän i tingsrätten som pratade bredvid munnen med en journalist. En förkyld rådman som bara deltog i domstolens slutöverläggning på telefon. Och en hovrättspresident, som felaktigt släppte läkarna ur häkte, en jättemiss och ett brott mot rättegångsordningen, enligt justitiekanslern (JK).

Ewa Tures/TT