– Visst har vi haft svackor

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
”Quigong ökar närheten till livet. Jag känner mig piggare och mer i balans.”
NYHETER

Hur länge vill du leva?

– Enligt taoisterna kan man bli 180 år om man lever i total balans.

Skulle du vilja det?

– Nej. Det har jag inte reflekterat över, men livslängden är ju kopplad till att man har hälsan och är fungerande. Ligga som ett paket någonstans och slå 100 års-gränsen, det är inte aktuellt.

Ditt förra album heter ”Djävulen och ängeln”. Du har tänkt en del på ondska, eller hur?

– Ja.

Tror du att ondska finns?

– Ja, det gör jag.

Det tror inte jag. Jag tror inte på ondska.

– Va?

Alla gör det dom tror är rätt – utifrån sina föreställningar och erfarenheter. Till och med de som jobbade i koncentrationslägren.

– Ja, både du och jag hade kunnat arbeta i Auschwitz, ondska finns i alla.

Är du ond?

– Vi har både det goda och onda inom oss. Det intressanta är vilka knappar man trycker på i en människa för att få fram det onda eller det goda.

Och hur hanterar du det onda inom dig?

Han tystnar. Tuggar på en ananas. Tittar ut genom fönstret.

Han har en snygg profil. En profil som skulle passa på ett mynt eller nåt.

– Ja, det där är svårt. Det är viktigt att vara medveten om att man har en valmöjlighet och ... nej, jag har nog inget bra svar på det.

Vilket misstag har du lärt dig mest av?

– Det var när jag åkte till London 1974, och skrev på ett kontrakt med en amerikansk manager. Trots att alla mina rådgivare varnade mig. Sen sålde han mina sånger till flera förlag samtidigt. Och tog ut förskott. Det är ju som att sälja samma bil till flera köpare. Han åkte in i fängelse och jag satt fast i en kontraktshärva i ett par år.

Du har hoppat av karusellen också, två gånger. Inte vare sig turnerat eller spelat in skivor på flera år. Varför?

– Jo, det har jag. Men första gången gjorde jag det utan att begripa vad jag gav mig in på. Det var en tung resa, det var det. 1984. Jag var utbränd. Hade jobbat för hårt och var lite besviken att det inte hade funkat internationellt. Det var så nära, jag hade en viss framgång, men inte det där lilla, lilla sista steget som behövdes. Men också en undran, är det här verkligen allt som finns? Vad mer i tillvaron finns det att göra? Det var väl en klassisk 40-årskris, fast för tidig.

Och vad hittade du?

– Ja, vad hittade jag? Tillbaka till musiken, framför allt. Det var väldigt starkt. Det är därför jag är här. Musiken är mitt kall. Och det var en känsla av att komma hem.

Och andra gången?

– Nja, då var det inte på samma sätt. Jag har inte ens upplevt det som en paus. Jag har bara försökt hitta en balans i tillvaron där jag kan ge mig tid att syssla med flera saker. Ha en familj och ägna mig åt traditionell kinesisk medicin. Det är ett stort intresse för mig. Qigong och taoismen, mest från ett hälso- och filosofiskt perspektiv.

Kan du sånt där som att titta på tungan och ta tre pulser och göra ögondiagnostik och tungdiagnostik?

– Mycket lite. För att kunna det krävs det att man arbetar med det kontinuerligt och det gör inte jag.

Var kommer intresset ifrån? Är du en reinkarnerad kines?

– Det kanske jag är. Men jag tror mer att det ligger i familjen. Min ena syster är läkare och min andra sjukgymnast och akupunktör. Och jag har utbildat mig till qigonginstruktör i tre år.

Så du ska göra som Di Leva och ordna retreats i Jämtland?

– Nej. För mig är det framför allt ett privat intresse. Men jag har haft kurser i Stockholm sen tre, fyra år tillbaka och kvällsträningar. En gång i veckan.

Men blir inte det konstigt? Om dina fans får reda på det så har du ju salen full av hängivna beundrarinnor?

– Nej. Jag går inte ut med mitt namn, de vet inte vem som är instruktör när de kommer dit första gången.

Och då blir de jätteförvånade?

– Ja, men det är bortsopat på tio minuter. De som kommer dit är genuint intresserade.

Du har hållit på med qigong, en österländsk meditation med rörelser, sen 1993. Varje dag, eller?

– Varje morgon, i princip. Inte i dag, dock. Och det är skönt att göra ett uppehåll ibland, för när jag börjar om blir det så påtagligt och tydligt hur starkt det är, hur mycket det påverkar mig.

Och hur påverkar det dig?

– Det gör att jag kommer i balans. Att frukosten smakar godare, dan går mycket lättare. Jag känner mig piggare. Det ökar närheten till livet.

Är inte det lycka? Att vara närvarande i det man gör, vare sig det är att sitta i en bilkö eller skriva en låt?

– Ja, jag håller med dig. Närvaro är nyckeln. När man är ett med alltet. Och borta från egot.

Egot, ja. Visst är det som en rustning och allt som stärker egot skymmer själen?

– Absolut och med tanke på det har jag helt fel jobb.

Nu ska vi inte ta i. Det finns många som är tacksamma över Tomas yrkesval. Han har blivit en del av den svenska folksjälen.

Den egna själen verkar han ha qigongat till ypperlig hälsa. Håller Marie också på med qigong?

– Lite grann, Men det är inte hennes stil. Hon är mer fysisk. Hon kör kickboxning istället.

Ni verkar så omaka.

– Ja, skiner han. Det stämmer och det är vår styrka.

Är det därför ni har hållit ihop sen 1978?

– Ja, i våra kretsar hör vi till undantagen. De flesta har fler förhållanden bakom sig.

Har ni gått igenom några riktiga svackor tillsammans?

– Självklart har vi haft svackor! En relation får man ju arbeta på precis som man utvecklar sitt jobb. Jag är fascinerad av processen, första förälskelsen, romantiken och kåtheten – men att sen även märka att det finns andra valörer av gemenskap och kärlek. En relation förändras hela tiden. Plötsligt sätter man värde på helt andra saker. Det kan göra att man blir starkare i relationen och att man förstår att framför sig har man så många gemensamma upplevelser och känslor som inte går att förutse. Så att spräcka upp en relation efter några år skulle jag uppleva som det stora misslyckandet, att inte få uppleva allt som finns kvar. Jag pratar med vänner som gift sig både två och tre gånger och de säger att de älskar alla sina fruar precis lika mycket, det var inte där problemet var. Problemet fanns i dem. Man kanske måste våga lita på kärleken. På att kärleken tar en dit man inte har någon aning om. Det är en härlig tanke.

Ja, det är det. Och med det får det vara bra. Vi blev helt enkelt ombedda att flytta på oss. Timmarna har runnit förbi, frukosten har förvandlats till lunch och personalen vill duka upp. Så vi enas om att lita på kärleken och tar farväl.

Tomas Ledin tipsar om:

Caroline Giertz