Vägra bli alibi i en chefsgrupp

NYHETER

F

ittstimmets backlash är här. Det är slutsatsen efter den saligt insomnade ”feministdebatten” som tack och lov är över. Den gjorde ingen gladare. Med facit i hand finns det dock några lärdomar att dra.

Tonläget har höjts, det är helt klart. Tålamodet tryter hos normen. De unga kvinnor som valde att föra ut feminismen i ny förpackning för några år sedan har tydligen fått för mycket makt, det vill säga för mycket utrymme, för mycket gehör.

Det intressanta är att de ifrågasätts för att de bryter mot just den roll de vänder sig emot: den fina flickan, den prydliga, artiga, självutplånande. Att vara provocerande eller högljudd är nästan lika vidrigt som att vara fet eller hårig. Feministiska åsikter ska vara akademiska, lågmälda och publiceras på DN:s kultursida. De ska inte förhäva sig, och framför allt inte i kvällstidningar. Debattörerna ska vara sakliga, verserade och korrekta, inte satiriska, fräcka eller arga.

Jag ingår inte i några feministiska nätverk, men jag tycker att kvinnor borde behandlas som fullvärdiga människor, vilket jag skrivit i några kolumner.

Detta har naturligtvis inneburit att jag fått en packe hatbrev av män som känner sig hotade. En av de sorgligaste, en bortglömd b-kändis, kallar mig och alla andra kvinnliga kolumnister för "armhålor". Kravet på estetik och nivå går alltså inte åt båda håll. Själv har han rätt att vara hur vulgär och äcklig som helst.

Vi kan naturligtvis inte förvänta oss att de vita, medelålders heterosexuella männen med bil och inkomst ska jubla när vi ifrågasätter deras rätt att utgöra normen för det mänskliga. Tvärtom.

Många blir kränkta över att definieras med sina villkor och förutsättningar, något som alla vi andra (det vill säga minoriteten som utgör mer än 80 procent av befolkningen) ständigt får hacka i oss. Jag är alltid en KVINNLIG deckarförfattare, Mark Levengood definierades nyligen som BÖG-föreläsare, Josef Fares är en INVANDRAR-filmare och dessutom UNG.

Vad ska vi då göra åt detta? Jo, tre saker:

1. Sluta lura unga kvinnor. Säg inte att de har samma möjligheter i livet som pojkar och män. De borde ha det, de har rätt att ha det, men så är det inte i dag. Infoga Nina Björks "Under det rosa täcket" (Wahlström&Widstrand) i undervisningen på högstadiet - och börja med att utbilda lärarna.

(Exempel ur livet: min sjuåriga dotter spelade upp en pjäs med sin teatergrupp förra veckan, nio flickor och en pojke. Pojken hade hälften av replikerna i pjäsen, de nio flickorna delade på den andra halvan. Pojken talade med hög och klar röst och fick alla skratten, inklusive teaterlärarens. Flickorna viskade flämtande fram sina enda repliker. De är sju år gamla och de vet redan sin plats. Det gör mig ursinnig.)

2. Se till att det blir marknadsmässigt lönsamt att befordra kvinnor. Företag som fattar det får ett försprång. Det gäller att få maktens män att inse detta.

(Exempel ur livet: denna kvällstidning, och den andra. För sju år sedan gjorde sig männen på Expressen av med ett femtiotal kvinnor på redaktionen, medan Aftonbladet befordrade sina. Resultatet vet vi alla. Jag hoppas vid Gud att Joachim Berner hinner rädda tidningen.)

3. Vi måste dra varandra. Vi kan inte förvänta oss att männen självmant kliver åt sidan. De kvinnor som tar plats i framtiden kommer att göra det på männens bekostnad. Det kommer inte att ske utan protester. När någon av oss befordras och blir ett alibi i en chefsgrupp måste vi vägra rollen av "gate keeper", det vill säga den som ser till att alla andra kvinnor hålls utanför. Vi måste, tvärtom, göra som männen alltid har gjort. Promota varandra. Hylla varandra. Befordra varandra.

(Exempel: Madeleine Albright, USA:s utrikesminister 1997-2001 och därmed världens mäktigaste kvinna. Hon lobbades fram av sitt kvinnliga nätverk, med förra vice presidentkandidaten Geraldine Ferraro i spetsen. Tycka vad man vill om Madeleine, alternativet hade varit Richard Holbrook.)