"Inför våra hjältar står vi ödmjuka och de framkallar ofta tårar av nostalgi"

NYHETER

"Once a champ always a champ" sägs det ibland om Ingemar Johansson när någon undrar hur han fortfarande kan vara stor trots att det är mer än 40 år sedan han vann sin tunga titel.

Hjältar dör aldrig! Fråga vilken fotbollssupporter som helst och denna har sin egen "champ" i favoritklubben.

En IFK Norrköping-supporter säger förmodligen Gunnar Nordahl eller kanske Nils Liedholm, Helsingborgaren säger Kalle Svensson, IFK Göteborgaren Torbjörn Nilsson och MFF:aren säger med största sannolikhet Bosse Larsson.

Det vi känner för vårt eget lags hjältar är det som förenar oss fotbollssupportar. Jag vet precis vad som sker i en Peking-supporters huvud när Gunnar Nordahl nämns.

Det är bara att byta namn till Bosse Larsson. Inför våra hjältar står vi ödmjuka och de frambringar ofta tårar av nostalgi när vi tänker tillbaka på dem.

I MFF är det två Larsson som tårar mina ögon: Bosse och Lasse.

Lasse Larsson var skyttekungen som med en reptils snabbhet skrämde slag på det allsvenska backarna under 80-talet.

Som skytteligavinnare och svensk mästare med MFF finns han för evigt i våra hjärtan.

Än i dag skanderas hans namn under matcherna när saknaden blir för stor. Lasse i all ära, men Bosse är störst.

Undertecknad har bara vaga minnesbilder av denne gigant, men det räcker att läsa historieböckerna eller tala med "di gamle" för att förstå att Bosse var och är en hjälte.

Någon sade: "Man borde bära hatt varje dag för att kunna lyfta på den om man möter Bosse Larsson".

I dag har vi Zlatan och jag hoppas jag får anledning att lyfta på hatten för denne virtuos om 20 år.

I annat fall har vi ju Bosse...

Per Nobäck