Frågan om riskerna med ”Sju tre” kvarstår

Är det kriminalvården, Riksteatern, Lars Norén eller Det Oblida Ödet som bär störst skuld till att polismorden i Malexander för två år sedan kunde inträffa – om man nu bortser från mördarna själva vars skuld är oomtvistlig?

Frågan om vem som borde ha förutsett vad i vilket skede har än en gång väckts i eftersnacket till Folke Rydéns tv-dokumentär ”Vägen till Malexander”. Vill man vara sträng kan man säga att ingen rimligen kunde förutse illdåd av den här kalibern och att varje försök att i efterhand fördela ansvar får en omisskännlig doft av efterklokhet.

Men efterklokhet är också klokhet. Det kallas att lära av sina misstag.

Om man hävdar att Riksteatern och Lars Norén bär ansvar för polismorden måste man kunna visa på ett samband mellan den kontroversiella uppsättningen av Noréns pjäs ”Sju tre” och det som sedan hände i Malexander. Det ligger i sakens natur att ingen någonsin kan bevisa det.

Bevisa i det enskilda fallet kan man inte men man kan resonera kring det som generellt sett är känt om psykopatologiska samband.

Anklagar man kriminalvården måste man visa att brister i övervakning och kontroll gjorde det möjligt för internerna att planera sina brott under teaterpermissionerna och därom lär knappast några tvivel råda. Den direkta anledningen till att rånet i Kisa och den därpå följande tragedin i Malexander kunde äga rum var en kedja av slarv och brister hos de ansvariga inom kriminalvården – allt annat är indirekt skuld.

Vad vet man då rent generellt om psykologiska reaktionskedjor som gör det motiverat att åtminstone spekulera i ett samband mellan ”Sju tre” och de grova brotten som sedermera begicks av två av de medverkande?

Det farliga var absolut inte att männen tilläts spela teater. Det farliga var att de strängt taget inte spelade teater utan spelade sig själva.

De tre internerna, som förvandlade dramatikerna Lars Noréns alter ego i pjäsen, den ende professionelle skådespelaren med renodlat diktade repliker, Reine Brynolfsson, till en skugga blott, stod kväll efter kväll och förkunnade sin våldsvibrerande, svaghetsföraktande, medmänniskofientliga ideologi för en häpen, ofta illa berörd men också andlös publik. De förkunnade effektivt, dramatiserade som deras ursprungliga yttranden var av en skicklig dramatiker. Det är inte en alltför djärv gissning att anta att killarna kände sig maffiga och stora – omnipotenta.

Hade rättspsykiatrikerna tillfrågats av kriminalvården hade dessa kunnat upplysa om att experimentet innehöll avsevärda risker. Mycket av vad männen gav uttryck för tydde på att de led av ganska besvärliga personlighetsstörningar där brist på medkänsla och oförmåga att uppfatta sig själv i medmänskliga sammanhang bäddar för avsevärd hänsynslöshet. Ger man sådana människor ytterligare en scen och strålkastarljus kan de bli omöjliga att tygla.

Till saken hör att Riksteaterns producent, Isa Stenberg, lade märke till något under resans gång. Nämligen att killarna inte alls blev mer insiktsfulla och beredda att ompröva sina föreställningar utan mer uppumpade. Hon tyckte inte om det.

Något slags samband mellan ”Sju tre” och det övervåld som brukades såväl i Kisa som i Malexander går inte att utesluta.

Vem är det då som borde ha känt till det? Teaterfolket eller kriminalvården?

Tveklöst kriminalvården. Om inte annat borde man där ha förstått att ställa frågan.

Vad borde Lars Norén i efterklokhetens namn ha vetat då? Jo, som dramatiker borde han ha funderat över hur roller påverkar sina uttolkare.

Professionella skådespelare som spelar i traditionella pjäser där tiljan är tilja och verkligheten verklighet kan ha svårigheter att gå ur sina roller när ridån faller vilket leder till att pjäserna får konsekvenser för deras privatliv.

Hur ska det då icke vara för kriminella män som har svårt för att se sig själva i sammanhang. Män som dessutom spelar sig själva i en pjäs där tiljan inte längre är tilja, skild från verkligheten, utan allt en enda röra.

Detta tycker jag Lars Norén kunde ha givit akt på om inte annat så under resans gång. Därmed kräver jag inte hans huvud på ett fat men jag har saknat hans inlägg i en diskussion om denna för dramatiker välkända problematik.