Mordet på Alcalás karaktär

NYHETER

F

öga överraskande inleder avdelningschefen vid Ekobrottsmyndigheten, biträdande överåklagare Gunnar Stetler, sin slutplädering i målet mot Jesús Alcalá med en förödande utredning av dennes personlighet - ja, med ett regelrätt karaktärsmord.

slutplädering När slutpläderingen inleddes försökte åklagaren Gunnar Steler bevisa att Jesús Alcalá inte är den han ger sig ut för att vara, att han ljugit om sin bakgrund.
Foto: JOACHIM LUNDGREN
slutplädering När slutpläderingen inleddes försökte åklagaren Gunnar Steler bevisa att Jesús Alcalá inte är den han ger sig ut för att vara, att han ljugit om sin bakgrund.

– Det är mänskligt att vilja förhäva sig, det gör vi alla någon gång, men Alcalás böjelse är därvidlag alltför omfattande, säger Stetler och räknar upp alla osanningar om sin härstamning, sin historia, sina titlar och befattningar som Jesús Alcalá har levererat genom åren, lögner som tyvärr är ostridiga.

Sådan förhävelse är förvisso icke brottslig men Stetler tar fasta på den för att få fason på sin strategi. Han spelar ut sanningssägaren Jesús Alcalá mot lögnaren med samma namn, han ställer debattören, samhällsförbättraren och filantropen Alcalá mot privatpersonen som totalt saknar medmänsklig inlevelseförmåga, han punkterar myten om idealisten Alcalá genom att ingående beskriva narcissisten, mytomanen.

Öppningen är given med hänsyn till den månadslånga rättegångens förlopp. Försvaret har dragit höga växlar på Jesús Alcalás utomordentliga anseende inom den svenska kultureliten samt på hans framtoning som en man med en brinnande lidelse för principer och mänskliga rättigheter, men ingen känsla alls för pengar. Åklagarens skyldighet är att försöka bevisa motsatsen. Att Jesús Alcalá inte är den han ger sig ut för att vara.

Gunnar Stetler skrider onekligen till verket med stor grundlighet och hård konsekvens.

När polisanmälningen och förundersökningen mot Jesús Alcalá blev kända fanns bland Sveriges kulturskribenter som vi vet många som uppfattade det inträffade som absurt. Alcalás vänner trodde obetingat på honom medan andra, som jag själv exempelvis, inte kunde hänvisa till någon personkännedom men reagerade med stor skepsis i varje fall:

Varför skulle en man vars hela liv grundade sig på det anseende och det förtroendekapital han hade byggt upp i Sverige ta risken av att börja manipulera både bedrägligt och klantigt med pengar särskilt som han veterligen hade god ekonomi och därför ingen påvisbar anledning att göra det.?

Gunnar Stetler gav i går sitt svar på den frågan. Utgångspunkten är myten om Jesús Alcalá, den han enligt åklagaren har diktat ihop själv:

Alcalá skapade en extraordinär aura omkring sin person när han utgav sig för att vara något av en spansk ädling med förmögen och förnäm bakgrund samtidigt som han i hård motvind kämpade som anspråkslös idealist och hängiven demokrat. Alla påhitten blev den inramning som gav hans namn dess särprägel och dignitet i Sverige, menade åklagaren. Men varken bakgrunden eller den stora förmögenheten existerade i sinnevärlden, sa Stetler. Alcalá var i större behov av pengar än han låtsades om. Och rent förtvivlat var han i behov av stora summor när föräldrarna dött och omgivningen i Sverige började förvänta sig arv. Då börjar miljonmanipulationen.

Detta är enligt Gunnar Stetler motivet. Att bedrägeriet sker uppsåtligt anser sig åklagaren kunna bevisa genom att hänvisa till "belopp och timing". De lån Alcalá utger sig för att betala ut från Spanien till Sidas och juristkommissionens projekt i Paraguay stämmer bara alltför bra överens med de summor han vet att juristkommissionen är på väg att betala och han uppger sig ha skickat pengar ungefär vid den tid kommissionen i verkligheten har gjort det. Motsvarande överensstämmelse uppstår också när juristkommissionen plötsligt håller inne pengar Alcalá räknat med. Då uppenbarar sig inte heller den personliga utbetalning som Alcalá ställt i utsikt för att finansiera bilköp åt sin son. Att Alcalás fiffel med reseräkningar skadat Paraguay-projektet anser statsåklagare Yngve Rydberg ställt utom allt tvivel samt att Alcalá vunnit på sina transaktioner.

Det märkliga rättsintyget från professor Susanne Wennberg som denna inte känns vid och som hittats i Alcalás dator ödslar åklagarna inte så mycket tid på. Den saken anser de biff.

Det är inte min sak att i detta skede värdera argumentationen i åklagarnas slutplädering. Men att Alcalá ljugit mycket och kreativt om sin bakgrund vet vi med säkerhet i dag. Det är ohjälpligt besvärande för honom.

Jag kommer att tänka på Alcalás forne vän Wilhelm Agrell och hans sorgsna förmodan häromdagen att "något har gått sönder" i Jesús under resans gång. Jag är rädd att något har gått sönder mycket tidigt. Kanske för länge sedan när en ung, begåvad student lämnade sitt hemland för att skapa sig ett liv långt borta i en annan kultur. Kanske var det på den resan något släppte, kanske fotfästet i den värld i vilken man blir sedd och igenkänd.

Då återstår bara att dikta åt sig en annan där man bestämmer själv vem man är och vad man har rätt till.