Hjälteglorian är på sniskan...

... men Blair vinner ändå dagens val

1 av 2 | Foto: REUTERS
GER ALDRIG UPP Tony Blair är ohotad inför dagens val. Men även om labour vinner är han inte riktigt nöjd. "Jag är en sån som aldrig blir riktigt lycklig. Inte ens om vi vinner en stor seger i valet. Jag ser livet som en ständig strävan", sade han i en intervju i går.
NYHETER

LONDON

Storbritanniens största tidning, The Sun, har ställt sig bakom Tony Blair och uppmanar väljarna att rösta på New Labour i dag.

Det är samma tidning som i samma nummer kallar Blair arrogant pratkvarn och patologisk lögnare.

Kanske är det en bra sammanfattning av gåtan Blair:

Politik handlar om att vinna folks förtroende - inte om att klara ett lögndetektortest.

Det är ändå någonting som inte riktigt stämmer.

Går Aftonbladet ut på Londons gator och frågar kreti och pleti, byggnadsarbetare eller småbarnsmödrar, vad de anser om Tony Blair blir svaret oftast laddat med missnöje:

"Han har tappat sin touch. Han struntar i sjukvården. Det är skatt på skatt på skatt. Det är för dyrt att leva".

Bara det senaste året har det hänt så mycket elände i spåren av Blair att hans parti borde vara chanslöst:

Tågtrafiken har närmast kollapsat. Millenniedomen slukade 15 miljarder (!) som kunnat investeras i den ymnigt blödande sjukvården. Chaufförerna har rasat över bränslepriserna, bönderna över mul- och klövsjukan, lärarna över bristerna i skolsystemet.

Till råga på allt anklagas han för att ljuga. Om allt från skattehöjningar till rena småsaker - som att han sett den fotbollsmatchen hit eller gjort den resan dit - och när det kollas upp visar det sig vara rena påhitt.

Inget kompetent motstånd

Överallt i samhället tycks det finnas grupper som är besvikna på Blair, ändå kommer labour att ha vunnit en jordskredsseger när vallokalerna stänger sent i kväll.

Så vad är det frågan om?

Blir britterna hjärntvättade i sömnen - eller finns det helt enkelt inte något alternativ?

William "Tråkige Billy" Hague har varit tapper in i det sista, men har ett imageproblem. Det sägs att Blair har mer hår på bröstet än vad Hague har på huvudet.

Charles Kennedy och hans liberala demokrater har aldrig varit ett riktigt hot.

Premiärminister Blair håller på att bli en slags president Blair i avsaknad av kompetent motstånd.

Det är en personlighetsfråga.

Vem har sett röken av andra labourministrar som Robin Cook, Jack Straw eller Gordon Brown i denna valkampanj? Alla har nekat till studiointervjuer. Finansminister Brown har vägrat detaljdiskutera ekonomin.

Röstar på labour av tradition

John Prescott har ju visat sig förstås. Han slog en demonstrant på käften, men labour kom undan med det också.

- Ja, ja, John är ju John, skrattade Blair i tv.

Labour har alltså skjutit sin premiärminister framför sig i ett enmans-korståg över landet, i vetskap om att Blair alltid klarar sig, alltid hittar ett kvicktänkt svar, alltid på något sätt når fram till ett folk som förlåter honom.

I en storstad som Liverpool, till exempel, är det väl bekant att invånarna struntar i politiska möten och flygblad. Där är valapatin och soffliggandet som störst. Men de som röstar - de röstar alltid på labour av tradition.

Och så är det talen. Blair kan göra sitt Olof Palme-trick när det blåser upp till storm, och då är han fenomenal.

"Jag blir aldrig riktigt lycklig"

När Storbritannien var i uppror mitt under bränslekrisen i september i fjol höll labour partikongress. Blair hade varit tyst länge. Men nu, inför direktsändningen i tv, kom han ut som en boxare på väg till en titelmatch.

Han var förbannad. Han var rolig. Han drog briljanta liknelser. Han raljerade med tories och flirtade med de gamla, med bönderna, med ungdomarna" han var helt enkelt i toppform, och med svetten sprutande över den ljusa skjortan presterade han ett tvåtimmarstal som få politiker i Europa kan matcha.

Storbritannien lugnade ned sig betydligt efter den uppvisningen. Det var ett tal av en landsfader. En ovanligt ung landsfader, men ändå.

Är det något man aldrig kan ta ifrån Tony Blair, 48, är det hans passion.

- Jag är en sån som aldrig blir riktigt lycklig. Inte ens om vi vinner en stor seger i valet. Jag ser livet som en ständig strävan. Så fort jag uppnått något vill jag göra något ännu bättre, sa han i en intervju i går.

Det var i West Yorkshire, valkampanjens sista dag, och Blairs skjorta dröp av svett.

Peter Wennman