”Lagmoral är bara förnamnet i Halmstad”

NYHETER

Hur blir man HBK:are?

Och varför?

Halländskt påbrå kan vara en god, men absolut inte nödvändig ingrediens. Man väljer klubb ibland av irrationella skäl, ibland kanske också därför att man finner någonting som sticker av, som skiljer sig från andra klubbars kultur och särart.

Finns det då någonting som är typiskt för just HBK? Jag vill bestämt hävda att så är fallet! Den märkliga kombinationen av bohemisk småklubb och ytterst professionellt skött elitklubb har jag redan nämnt i en tidigare krönika.

Ett annat HBK-drag fick vi ånyo exempel på i hemmamatchen mot HIF. Det var en sådan dag då inte mycket ville sig för vår del. HIF spelade lysande, närmast artistisk fotboll under hela första halvlek (inom parentes menar jag att något ojämna HIF i sina bästa stunder spelar Sveriges bästa fotboll).

Vi var totalt utklassade, och 2-0 i paus var ett resultat närmast i underkant. För de flesta andra lag hade det varit "kört" i det läget. Men icke för HBK!

Man tuggade taggtråd i pausen, satte blåställen på och k-r-i-g-a-d-e sig till 2-2 (med ett par bud på segermål), en dag då spelet egentligen inte fungerade. Lagmoral är bara förnamnet! Ett annat drag är närheten mellan topp och gräsrötter i klubben. Gräddhyllor och skarpa avspärrningar sysslar vi inte med.

Ett spontanbesök på Örjan en vardag kan sluta med fika tillsammans med ett par spelare.

På läktarn träffar man styrelseledamöterna, inte ens armlängds avstånd råder.

Du som söker chosefri gemenskap utan vare sig fisförnäm lirarlagssnobbism eller aggressiv hata-retorik, välj HBK!

Erling Ivarsson