"Jag visste att MFF:s tid förr eller senare snart skulle komma åter"

NYHETER

Vad är det som gör att jag utsätter mig för de risker som det innebär att vara en hängiven fotbollssupporter? Varför lyssnar jag inte till de förmanande röster i min omgivning som påpekar det onormala och osunda med att leva så som jag och många andra gör, och hoppar av den emotionella berg-och-dalbana som följer då man till stor del hänger upp sin tillvaro på hur det går för ens favoritlag i fotboll? Visst hade det i vissa stunder varit skönt att inte bry sig, men då skulle jag gå miste om alla de framtida glädje-stunder som jag är säker på väntar runt hörnet för mig och mina likar.

Den på gränsen till sjukliga tron på framtiden får en att uthärda de djupaste vågdalar - någon gång måste man bli kompenserad för det lidande man fått utstå. Efter att ha tillbringat en superettansäsong i vår kungliga huvudstad är jag mer övertygad än någonsin i min tro.

Otaliga var de tillfällen då man blev mer eller mindre hånad på grund av sina MFF-sympatier, en bisarr tillvaro som kulminerade en mycket, mycket mörk höstdag på Olympiastadion i Stockholm.

Jobbigt? Visst, men ge upp - aldrig!

Ty redan denna höstdag visste jag att MFF:s tid, förr eller senare, skulle komma åter, belackarna skulle få äta upp sina ord bokstav för bokstav och vi MFF:are skulle återigen få njuta av den kollektiva, spontana, ohämmade och äkta glädje som endast en riktig fotbollssupporter får uppleva. Onekligen uppfylldes några av mina förhoppningar, i alla fall ur ett Stockholmsperspektiv, fortare än vad någon hade vågat hoppas, men inte är det väl slut på det roliga?

Det känns som om vi är i upptakten till något stort. Jag både vill och måste tro på detta, vad annars ska jag trösta mig med i svåra stunder?

Karl-Gustav Bergqvist