Första kapitlet

NYHETER

Det är första lektionen efter lunch. Fröken sitter framme vid katedern, spänner sina blodsprängda ögon i oss. Hon berättar om Gustav Vasa. Simon räcker upp handen.

Fröken: ”Ja, Simon, vad är det?”

Simon svarar: ”Fröken, kan jag få gå på toa?”

”Men snälla vän, du har just haft en hel frukostrast på dig. Nej, nu får du allt försöka hålla dig tills lektionen är över.”

Argt vänder hon sig till hela klassen: ”Det ska inte vara nåt spring här under lektionerna. Kommer vi aldrig nånstans!”

Hon fortsätter att berätta om Gustav Vasa. Plötsligt räcker min försynte bänkgranne Roy upp handen. Fröken ignorerar honom. Men han sträcker allt ivrigare på armen och till slut suckar fröken: ”Hur ska jag någonsin kunna berätta allt ni måste veta om Gustav Vasa om jag ska bli avbruten hela tiden. Jaja, vad är det nu då, Roy?”

”Fröken, fröken? Jag tror jag måste kräkas!”

Fröken ser först på honom med avsmak. Sedan ropar hon: ”Men sitt inte där i såna fall! Spring iväg!”

Mer hinner hon inte säga förrän Roy skräckslaget spärrar upp ögonen och sätter händerna för munnen som för att hindra kräkset att komma.

Sedan kommer kräkset.

Det sprutar genom Roys fingrar, det stänker på Roys skolbänk och på min.

Med en rap lutar sig Roy åt sidan och fortsätter att spy på golvet. Kaskader, pölar av korvklumpar och rosa sås och riskorn.

Fröken gör en grimas av vämjelse och säger sedan: ”Juha, kan du vara hygglig och torka upp det där!”

Roy kippar efter luft. Fröken tittar bort, ut genom fönstret. Hennes ögon är mer blodsprängda än någonsin. Hennes käkar mal under det torra skinnet.

Jag reser mig och går fram till tvättstället där vi i vanliga fall sköljer ur penslarna efter teckningstimmarna och spottar ut fluoren när fluortanten varit hos oss. Jag grabbar några pappersnäsdukar och ser mig om efter nånting att lägga kräkset i – papperskorgen i plast som står vid svarta tavlan. Klassrummet fylls med en sur stank av spya.

Anna F räcker upp handen.

Fröken: ”Ja, Anna?”

Anna F: ”Fröken, jag måste också kräkas!”

Sedan lyfter Anna F av någon anledning på bänklocket och kräks på alla sina skolböcker.
Sävbyholm är en föreställning om lyckan

”Juha”, säger fröken stelt, ”kanske kan du torka upp efter Anna också!”

Då ropar Erik som sitter lite längre bak att han måste kräkas han med.

Och kräks.

Rakt ut som en fontän.

Det fungerar som en startsignal.

Alla i klassen börjar kräkas.

Korvklumpar, rosa sås och riskorn.

Flickorna i sina flätor och hästsvansar, bebisblå renstrukna blusar och kycklinggula polotröjor. Pojkarna i sina skjortor och koftor, med runda kinder och långa ögonfransar.

Överallt runt mig kräks mina klasskamrater. Jag är i ett spyende inferno.

Jag står med några tafatta pappersnäsdukar i ena handen och papperskorgen i den andra och vet inte vad jag ska göra.

Så jag vänder mig mot fröken för att få direktiv. Hon tittar på mig liksom förvånat och på samma gång som en som håller på att drunkna.

Sedan kräks fröken också. Hjälplöst som en docka. Rakt ut på katedern, över historieboken som är uppslagen på Gustav Vasa.

Då lämnar jag klassrummet.

Jag bara går.

Jag går och går och stannar inte förrän jag kommer hem.

Jag ska aldrig mer äta Korv Stroganoff.

Det här är en sann historia. Eller rättare sagt: Det kanske inte var så det var, men det är så jag minns det.

Jag vet att jag fabulerar mer och mer när jag berättar om mitt liv, och det blir bara värre, men jag måste få äga minnen, och allt jag berättar är äkta även om det inte alltid är sant.

Alla måste ha rätt att minnas.

Vad som verkligen är sant var att jag lämnade klassrummet, att jag gick därifrån. Jag bara gick.

Jag gick och gick och gick.

Jag har inte slutat att gå.

”Ett ufo gör entré”