Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nyheter

Premiärministern skulle dödas

Hemliga dokument: Svensk socialdemokrat vill få apartheidregimens ledare mördad

Lars-Gunnar Eriksson, chef för anti-apartheidorganisationen IUEF i Genève, försökte 1975 få sydafrikanska studentledare att organisera ett attentat mot premiärminister Vorster.

Det hävdas i en passus i en hittills okänd rapport från den sydafrikanske toppspionen Craig Williamson.

IUEF, International university exchange fund, var utåt en vanlig stipendieorganisation.

I det fördolda gav den politiskt, taktiskt och ekonomiskt stöd åt de svartas befrielserörelser.

Chef var den svenske socialdemokraten Lars-Gunnar Eriksson.

Med stöd av dittills hemligstämplade dokument i Sidas arkiv har jag tidigare avslöjat (Aftonbladet juli 1994) att det framför allt var tre socialdemokrater som styrde IUEF och dess chef från partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm:

  Pierre Schori, senare biståndsminister, nu svensk FN-ambassadör.

  Mats Hellström, senare utrikeshandelsminister, jordbruksminister, nu ambassadör i Berlin och blivande landshövding i Stockholm.

  Bernt Carlsson, senare generalsekreterare i Socialistinternationalen, FN-kommissonär för Namibia. Han omkom vid flygkraschen i Lockerbie strax före jul 1988.

Patricia Bell, Lars-Gunnar Erikssons sekreterare, har för mig berättat att de tre så till den grad styrde verksamheten att de på IUEF-högkvarteret allmänt kallades för ”de tre musketörerna”.

De stod i ständig telefonkontakt med Eriksson.

Olof Palme fanns i bakgrunden

”Dessa tre visste säkert till och med vilken skjorta Lars-Gunnar hade på sig!” har hon sagt för att beskriva saken.

Bakom ”de tre musketörerna” fanns självklart Olof Palme, partiets ordförande och Sveriges statsminister – sedan ungdomsåren en svuren fiende till apartheid.

     

Den sydafrikanska regimen uppfattade tidigt hotet från IUEF. Redan 1974 klassade den så kallade Schlebusch-kommissionen i Sydafrika IUEF som statsfientlig.

I rapporten nämndes särskilt att IUEF-chefen Lars-Gunnar Eriksson i ett tal i Oslo då just hade sagt att det var nödvändigt att arbeta också bakom ”fiendens linjer” för att få rasistregimerna på fall.

Sverige dominerade IUEF:s verksamhet och var den dominerande bidragsgivaren. Dessutom var IUEF:s chef svensk.

     

I september 1975 reste de båda ledarna i den sydafrikanska studentorganisationen Nusas, Craig Williamson och Michael Stent, till Europa. Syftet var att knyta kontakt med sådana krafter som politiskt och ekonomiskt stödde den oppositionella sydafrikanska studentrörelsen.

Men i hemlighet var Craig Williamson redan då agent åt sitt lands säkerhetspolis. Han kunde alltså rapportera om varje steg hans medresenär Michael Stent tog – och om hur man i Europa agerade emot Sydafrika.

Det var när de båda under den resan träffade Lars-Gunnar Eriksson som denne ska ha försökt få Nusas att organisera ett attentat mot Sydafrikas premiärminister.

Larmade om Erikssons planer

När Craig Williamson lämnade sin skriftliga 65-sidiga agentrapport från Nusasresan till Europa, daterad den 6 november 1975, till sina chefer i Sydafrikas säkerhetspolis, så skrev han på sidan 57 vad han säkert redan muntligt hade kunnat larma sina överordnade om:

”Det stod också klart att Eriksson försökte påverka Nusas att speciellt överväga hans förslag att Stent skulle arrangera så att premiärminister Vorster mördades.”

Craig Williamson förklarade att han inte hyste minsta tvivel om att Lars-Gunnar Eriksson menade allvar med att få attentatet utfört:

”Jag skulle säga att om Eriksson bara finner någon som inte klart avfärdar hans förslag, kommer han att göra alla försök han kan för att övertyga denna person att utföra mordet och han skulle bistå med den tekniska hjälp han kunde.”

     

Vad tänkte egentligen premiärminister Vorster, nazist under andra världskriget och en benhård företrädare för rasåtskillnadspolitiken, när han fick veta att en svensk försökte få honom mördad? Vilka åtgärder ville han skulle vidtas?

     

I sin rapport till säkerhetspolisen skrev Williamson att enda chansen att fullt ut få reda på vad regimens utländska fiender höll på med var en långsiktig infiltration med hjälp av en sydafrikansk agent.

Skulle ta steget in i ”fiendeland”

Chefen för säkerhetspolisen, general Johan Coetzee, beslutade att Craig Williamson själv skulle försöka infiltrera IUEF och oskadliggöra organisationen. Planen fick kodnamnet ”Operation Daisy”.

Året därpå, 1976, ansågs tiden mogen för Williamson att försöka ta steget in i ”fiendeland”.

Vid ett möte med Lars-Gunnar Eriksson i Botswana ljög Craig Williamson om hur den sydafrikanska säkerhetspolisen var honom i hälarna. Han spelade livrädd för att när som helst gripas. Lars-Gunnar Eriksson lovande honom på stående fot arbete på IUEF i Genève om han flydde. Craig Williamson ”flydde” så från den apartheidregim han låtsades bekämpa.

På IUEF blev Williamson först informationsansvarig, senare snabbt vice direktör direkt under Eriksson.

Från denna position kunde Williamson sedan i två år rapportera till regimen i Sydafrika om i synnerhet Sveriges alla dolda aktiviteter riktade mot Sydafrika.

När misstankarna mot Williamson växte sig starka i slutet av 1979 försvann han plötsligt från Genève. Men i stället för att resa tillbaka till Sydafrika ringde han efter någon vecka till Lars-Gunnar Eriksson. Han bad att få träffa honom på ett hotell i Zürich.

Eriksson berättade senare om hur Williamson i hotellets bar avslöjade att han var spion. Han försökte då värva svensken.

Hur oerhört viktigt den sydafrikanska säkerhetspolisen ansåg sitt ”titthål” via IUEF vara för att kunna följa regimens fiender i Europa, visas tydligt genom vad som sedan hände.

Plötsligt stegade general Johan Coetzee själv fram ur skuggorna i hotellbaren. Också han försökte övertala Lars-Gunnar Eriksson att börja arbeta för sydafrikanerna. När Eriksson vägrade hotades både han själv och hans familj till livet.

Samtidigt hotades flera ledande svenska socialdemokrater. En av dessa var Pierre Schori, det visar ett hemligstämplat dokument hos norska UD.

Lars-Gunnar Eriksson berättade efteråt att han tog sig ur den akuta knipan genom att lova att tänka på saken. Han infann sig dock aldrig till nästa avtalade möte. I stället gömde han sig. Efter några dagar reste han sedan till Sverige.

Hela den första natten i Sverige satt Lars-Gunnar Eriksson och pratade hemma hos Pierre Schori på Lidingö. För en vän berättade Lars-Gunnar Eriksson om vem som ringt honom allra först när han kom till Sverige: Olof Palme, personligen!

Craig Williamson återvände till Sydafrika. Han hade visserligen avslöjats, men han visste massor om apartheidregimens motståndare i världen. Viktigast av allt var att apartheidregimen nu visste vilka som i verkligheten styrde IUEF och dess chef, Lars-Gunnar Eriksson: socialdemokrater från partihögkvarteret på Sveavägen i Stockholm. Sanktionerade av Olof Palme personligen.

Förhördes aldrig om mordet på Palme

Craig Williamson befordrades från kapten till major.

Eriksson mottog flera hot från honom.

Ändå till sin död 1990 var Lars-Gunnar Eriksson övertygad om att det var Sydafrika som mördat Olof Palme.

Ericsson hördes aldrig av polisen om mordet på Olof Palme.

Anders Hasselbohm (hasselbohm.anders@telia.com)
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet