”Nu har IFK övergett sina galna planer”

NYHETER

Det är inget att reflektera över. IFK Göteborg mår helt enkelt bättre i år, än föreningen gjorde under slutet av nittiotalet.

Nyförvärven talar sitt tydliga språk. Topparna har kommit de senaste åren, flopparna är frukten av storhetsvansinnet som drabbade IFK efter silvret 1997.

Jag är ingen överdriven vän av epitet som go’a gubbar, käcka vitsar och kepsarna på sne’. Det får gärna den där hopplösa klubben i superettan abonnera på. Däremot ser jag att det finns en korrelation mellan hur väl folk passar in på Kamratgården och hur väl de presterar på planen.

En vän till mig brukar frossa i sarkasmer om guld-pytt och TT (även om han glad i hågen kan slänga i sig det, när andan faller på och omdömet är dimmigt), men det finns en sak att minnas när man satiriserar Kamratgården. Det är hjärtat i IFK Göteborg.

Kamratgården har fostrat en hjältenumerär som ingen annan svensk klubbstuga. Förlåt mig om det här låter bombastiskt, men legender har kommit och gått där. Torbjörn, en hel räcka Glenn, Johnny, Steff, Svennis, Rehn, Jeppe, Holmgrens.

Nu syns tecknen på att en ny generation finns där. Det är målmedvetet på plan och runt omkring.

IFK arbetar realistiskt igen – långt borta från galna planer à la 1997. Vi håller inte med om allt (bygg om arenan, för Guds skull!), men ser att föreningen är på väg tillbaka in i de spår som ledde till storhet. Att det ledde till att Håkans hus blev randigt är symtomatiskt.

Glädjen finns där igen och även om ”Bolt” får spasmer, så ser vi faktiskt guldpyttens återkomst.

Andreas Johansson (kassör och medieansvarig i Änglarna)