– Jag är trött på att spela tuff

1 av 2 | Foto: Sara Ringström
NYHETER

Han är svensk films värsting. Känd som machokille och slagskämpe. Men de nya Beck-filmerna blir det sista vi får se av busen Persbrandt. Mikael Persbrandt vill inte slåss mer. Han vill hellre smeka och älska.

– Det är dags att släppa fram nya unga, arga män. Jag har gjort mitt, säger han.

 Något har hänt. Mikael Persbrandt är inte längre bara skådespelare, han har blivit Skådespelaren, en figur som nästan lever ett eget liv i kroghistorier, skvaller, sketcher och tidningsspalter. När Björn Kjellman fick hämta Guldbaggen för bästa manliga huvudroll förra året var det Persbrandt han parodierade, och i radions satirprogram ”Pippirull” är Persbrandt i ståupparen Mårten Anderssons version ett populärt inslag. Man kan lyssna på när den falske Persbrandt sommarpratar om hur brutal och nyttig hans barndom var, hur Persbrandt ringer en polischef och presenterar sig som ”polispiketbussens stolthet” och berömmer kollegorna för hårda tag mot ”buset”.

Bilden av Mikael Persbrandt är en aggressiv buse som slåss, super, raggar och sprätter runt bland inneställena i Stockholm. Jag förstår att det är en nidbild, men ändå. Jag har aldrig träffat honom förr. Tänk om han reser sig och går under intervjun? Han kanske inte tycker om mig? Han kanske har jättekort stubin och plötsligt välter bordet och vägrar svara på någonting alls?

Ofta brukar folk se mindre ut i verkligheten än på film, men Mikael Persbrandt är större. Längre. Det är nästan lite Raskens över honom när han kommer vandrande nerför grusgången med kavajen på axeln, men det här är inte Småland, utan en hektisk filminspelning av en ny Beck-thriller på Lidingö utanför Stockholm. Persbrandt spelar som vanligt Gunvald Larsson, den hetlevrade polisen som inte drar sig för att använda våld och helst löser fallen utan regelbok, och det är väl just Larsson som skådespelaren ibland kommit att förväxlas med i verkliga livet.

Det stressade filmteamet som haft en dålig dag säger först att vi måste vänta i tre timmar innan det kan bli tal om en intervju, de måste ta om en bilscen med ett par lik först.

– Äh, vi börjar, säger Mikael Persbrandt och kliver iväg in i ett uthus och dråsar ner i en fåtölj.

Rösten känner jag förstås igen, vem gör inte det? Den är hes, mjuk, nästan viskande.

Han liknar ett stort kattdjur som spinner och ser på en med de där märkliga ljusa ögonen. Samtidigt skämtar han med sig själv, svarar generöst och?ja, rätt snällt.

Åtta filmer till ska alltså göras om Sjöwall-Wahlöös berömde Martin Beck och hans vapendragare Gunvald Larsson, fast nu med manus av Rolf och Cilla Börjlind.

Det är inget litet projekt, ens för en ihärdigt arbetande skådis som du?

– Ja, men nu ligger det mesta bakom mig, som tur är. Det går med ett jävla tempo, rätt mycket över vanligt långfilmstempo, så det är tur att Peter (Haber) och jag har jobbat så mycket ihop redan. Det krävs en alldeles speciell form av koncentration för att orka psykiskt.

Du har sagt nån gång att det känns som att gå till blodbussen när man går till filminspelningen. Är det så?

– Ja, visst är det. Jag har ju dubbeljobbat med ”Maria Stuart” på Dramaten under våren, och i själva verket dubbeljobbat i många år. Det har blivit lite för mycket. Jag har inte längre behov att bli bekräftad och sedd som skådespelare, och så har jag varit lite korkad och ändå tagit många jobb. Då kan man istället gå sönder av allt arbete, bli slut, eller utbränd som det så populärt heter. Jag har känt tendenser till det.

På vilket sätt har du känt det?

– Du vet, man kommer hem från teatern efter att ha spelat för 800 pers och ska smäcka i sig morgondagens repliker till filminspelningen, och de går inte att få in. Då är man trött.

– Ibland har det räckt med att någon petat på mig för att jag skulle få känslan av att jag kunde börja gråta. Jag har varit över gränsen. Dessutom kan man tappa lusten till jobbet, och till slut blir man dålig.

Det är det ingen som har märkt i alla fall. Tycker du själv att du blivit sämre?

– De har inte sett det..(skratt)?jag kan ljuga så jävla bra.

Nej, jag tycker nog inte att jag blivit sämre, jag tycker att jag är bättre, men jag menar att när man är trött kan man börja kompromissa med det man en gång har föresatt sig att göra.

Får du vara ledig något i sommar då?

– Ja, i augusti. Då ska jag bygga på mitt och Marias hus på Värmdö, och nästa säsong har jag tagit ledigt från Dramaten. Jag måste få tid att leva livet också, inte bara gestalta det. Jag är i ett läge där det är dags att göra bokslut och andas ut.

Hur är det att spela Gunvald Larsson igen då?

– Har man inte sprungit runt med pickadoll så är det kul att få göra det, men har man gjort det i 20 filmer är det inte samma tjusning. Och nog hade jag velat att Roffe (Börjlind) skulle ha lite scener hemmahos hos Gunvald så att man såg att han var en rädd ensam man, men då hade ju filmen handlat om Gunvald och det är ju inte meningen.

– Det fina med Beckfilmerna är ändå att det finns ett rättspatos och en viktig social frågeställning hela tiden, det finns samhällskritik inbyggd, och det gillar jag.

Du har blivit varnad för så kallad typecasting, alltså att man fackas in och bara blir erbjuden att spela vissa roller. Är du rädd för det?

– Nej, men jag är inte särskilt lockad av att göra de där hårda killarna längre. Jag vill göra mer mångbottnade mansporträtt, gärna kärleksfilmer. Men det görs ju inte särskilt många Elvira Madigan i det här landet. Jag skulle vara den förste att skriva på det kontraktet.

– Men nu blir det ju åt det hållet i alla fall. Jag ska göra ett drama om vad kärleken kan göra med människor, av Richard Hobert och med Lena Endre och Marie Richardson. Det ska bli spännande.

Hur uppträder du på lokal egentligen? Är det många som vill utmana dig eller är det du som går på?

– Man kan väl säga att det är en kombination av att jag själv inte varit alltför dålig på att bjuda upp till dans, och någon sorts Ingemar Johansson-syndrom. Jag har väl sytt något hundratal stygn. Men det var mer så förr. Nu är jag inne i kärlekens tidevarv (ler). Och den djupa empatins.

– Min identitet har jag också haft mer på teatern , och där har jag fått göra unga, ömtåliga , vilsna pojkar. Det är först nu, efter 15 år, som jag har fått göra en medelålders man.

Men det här har ju lett till att du så att säga blivit typecastad privat också. Många har väldigt bestämda uppfattningar om dig. Du har blivit parodierad och omskvallrad. Har du till exempel hört Persbrandt i Pippirull i P3?

– Väldigt lite. Ibland tänker jag att jag borde ringa och säga åt dem att sluta. Det är ju tjatigt. Man får ju hacka i sig att folk håller på så när man blir igenkänd, men det får väl vara någon måtta. Det är ju inte så kul om jag ska träffa någon gammal tant på landet och hon tror att det där är jag. Fast de är väl lite roliga, jag har polare som tycker att de är jävligt roliga.

Det finns många som vill ha kvar dig i rollen som hård och skoningslös. Vad säger du till dem?

– Det ringer folk och ber mig spela schablonbilden av en riktig galning, och då säger jag att jag har gjort det. Men det är helt annorlunda den här gången, säger de, du ska ha helt kritvitt hår, precis som Christopher Walken?

– Det roar mig inte längre. Och det kommer nya unga män som mer än gärna vill axla manteln, var så säker.

FAKTA/Mikael Åke Persbrandt