– Jag tycker att mannen ska uppvakta kvinnan

NYHETER
– Jag är så jävla bra på att ljuga
Foto: Sara Ringström
– Jag är så jävla bra på att ljuga

Tidigare har du sagt att ditt liv har varit så rörigt att du behövt teatern för att få struktur på tillvaron?

– Jag har ju svängt ifrån att vara en ganska förvirrad ungkarl med teatern som enda fasta punkt, och mina repliker i föreställningen som det enda jag hade koll på i perioder, till att vara en ganska stabil man som har mognat med åren. Jag är också tillsammans med Maria sen fyra år. Det är fantastiskt.

Du har arbetat tillsammans med henne och Kim Bodnia i filmen, ”Öjonstickor”(på norska) som har premiär i september, och i Vildanden på Dramaten. Hur gick det?

– Jo, bra. Jag skulle haft en roll i filmen hon spelar in nu, ”Dinas bok” men det krockade med Beck. Det var väl lite synd, samtidigt som hon kan få vara ifred.

Men hur ser du på det här med att leva ihop och arbeta ihop?

– Jag tycker att det är spännande, men man ska nog inte göra det för mycket. Jag tror att det kan vara rätt söndrande också. Vi snackar aldrig repliker hemma till exempel. I våra jobb konfronteras man med en hel del saker i sig själv. I den film vi gjorde spelade hon gift med en annan och jag var enslingen som kom på besök, och då får man kanske ta tag i en del sidor hos sig själv som inte är så behagliga. Men det är som med allt annat i livet och i ett förhållande, bara man försöker ha tillit och försöker att inte vara den där tysta mannen som håller käften och går undan och sparkar på en stubbe i skogen, då tror jag att det går bra.

Har du blivit bättre på det själv?

– Jag tränar hårt (skratt).

Är du svartsjuk? Maria spelar alltså in en kärleksfilm mot Gerard Depardieu just nu.

– Ja, det är mycket kärlek och sånt i den filmen, men sen är inte jag den som blir svartsjuk i första taget på Gerard Depardieu.

– Jag återkommer till att man måste ha tillit och förtröstan till den man lever med. För annars går man sönder och då blir det ett helvete. Man måste också kunna skilja mellan vad som är jobb och vad som är annat.

Det måste var tufft om det går bra för den ena, men inte alls bra för den andra?

– Ja, då kan det nog vara fruktansvärt jobbigt. Nu är ju jag så mätt på det här så jag har beslutat mig för att det faktiskt är helt okej för mig att få åka med Maria runt jorden och bära hennes väskor. Jag kan bli förste väskbärare (skratt).

Ja, hon står ju lite inför en sorts internationellt genombrott i filmvärlden. Du skulle fixa det alltså, om hon blev en Julia Roberts?

– Äh, det vet man inte hur sur man blir (skratt). Man får väl ha tillit till sin egen kapacitet också. Jag känner ju mängder med kollegor som är fantastiska, utan att vara i Hollywood och tjäna pengar eller ens filma. Det där är något helt annat, en ytlig framgång, och det kan bero på så mycket, bara att man får chansen.

Det svåraste för er relation kanske är att ni överhuvudtaget jobbar så mycket, att ni inte hinner ses?

– Ja, den här våren har varit fruktansvärd. Hon har varit i Norge sedan i februari. Vi har bara setts var tredje vecka. På samma sätt hade det kanske varit väldigt tärande för oss att gå hemma, och vara stressade, och ses på natten och känna att man inte kan ge den uppmärksamheten som man borde för att man är helt slut.

Du har dels varit vald till Sveriges sexigaste man, och så har du kommit fyra i en omröstning om vem svenska kvinnor helst vill gifta sig med. Vem vill du helst vara: den sexige eller den man vill gifta sig med?

– Vill de gifta sig med mig? Herregud, vilka sjuka kvinnor (skratt). Jag är nog hellre sexig, men vad jag minns var Carl Bildt trea på den där sexiga listan, så valet är inte direkt glasklart.

– I år var jag visst 26:a, sa Maria. Det går utför (skratt).

Teatern har varit mer generös mot dig när det gäller förste älskarrollerna, inte minst fick du göra Don Juan på Dramaten.

– Det var roligt att vi fick en stor ny publik, det var en hel del sjuksystergäng som kom. Jag ramlade ju ner från scen och pussades, tidningarna trodde att det var ett misstag, men jag gjorde det varje gång. Det var regisserat. Jag fick till och med brev från någon som undrade om det var med flit jag hade hamnat just i hennes knä, att jag sett henne under föreställningen och fått kontakt.

Don Juan förför egentligen mest med ord, men i den här föreställningen var det mycket dans också. Vad är din egen starkaste sida: ordet eller kroppen?

– Hmm, jag hoppas att det är ordet. Jag älskar att jobba med ordet. När jag var yngre var jag som en jävla virvelvind på scenen, folk vågade knappt stå i närheten, speciellt inte om jag tog tag i en stol eller en käpp. Sen kom jag på att jag är en stor människa i kroppen, så jag tänkte att det borde vara intressantare att pressa ner det där uttrycket. Återigen, största möjliga svetslåga genom minsta möjliga munstycke. Det tycker jag är snyggt.

Båda dina föräldrar var lärare, och därmed har vi punkterat myten om att alla lärarbarn är så ordentliga?

– Mina föräldrar tillhörde vänstervågen och jag har varit på många Hagafester och så. Det var mycket Lenin, Marx och hela den svängen.

Har du några syskon?

– Jag har halvsyskon på farsans sida som jag gärna vill ha mer kontakt med, men jag var enda barnet i mina föräldrars relation. Det blir mer sorgligt ju äldre man blir. Tänk vad underbart att få ha syskon som man växt upp med, som man kan ringa och prata med.

Att vara ensambarn kan också skapa en känsla av att vara utvald och unik. Var det så för dig?

– Min mamma gav mig känslan och självsäkerheten att göra det jag ville göra. Det var ju inte helt självklart att måla och dansa när man kom ifrån en förort som Jakobsberg. Jag sökte först till en konstskola där jag fick teckna av operaeleverna som var i samma hus. Så tyckte jag att det var så häftigt att jag måste bli dansare.

– Mina inspirationskällor var också Cullbergbaletten, med Mats och Niklas Ek, som jag sen fick jobba med i Don Juan, långt senare. Jag började dansa alldeles för sent egentligen, jag var 18 år, och så hade jag bara boxats och spelat fotboll tidigare så man var ju stel och hjulbent.

Mikael hamnade via dansen som figurant hos Ingmar Bergman i hans uppsättning av Kung Lear, men sedan följde ett långt uppehåll när han ägnade sig åt att ta jägarexamen och köra taxi.

Men hjälp av bland andra författaren Stig Larsson kom Mikael till Teater Galeasen, den utmanande källarteatern med stort K i Stockholm.

Sedan kom du på olika vägar att jobba med Thorsten Flinck som lyckades tjata in dig i rollen som drängen Matti i Brechts drama ”Herr Puntila” på Dramaten.

– Jag var en källarskådis med högst tvivelaktigt rykte, och jag förstår att de hade andra som de hellre ville skulle göra rollen, men Thorsten stod på sig. Är det inte svårt att från en källarteater, och med ditt vänsterperspektiv, hamna på nationalscenen, mitt i solen?

– Jag tycker inte att det är svårt. Jag spelar inte teater för att göra revolution. Jag spelar teater för att spela teater. Jag spelar teater för att man mår bra av det. Man är naturligtvis inte helt frisk om man blir skådespelare. Är man lugn och trivs med sin omgivning då finns det andra sätt att förändra en värld. Det är så mycket konstigt med det där varför man ställer sig på en scen och vill bli tittad på av hundratals människor, det är ett konstigt jobb.

– Men det är fantastiskt också emellanåt. En minut här, en där. Det är den magiska minuten man längtar efter.

Många retar sig på dig och några andra män, däribland Thorsten

Flinck, som synts och hörts mycket, inte bara på Dramaten, och ofta har hamnat i bråk och på löpsedlar. Har du någon kommentar till det?

– ”Slakta de heliga svinen på Dramaten”, stod det i en artikel. Det var ju också en tid av stor oro på teatern, och det var väl några av oss som hade det lite bökigt, minst sagt. Jag förstod ju att den kritiken måste komma, och det är ju alltid det där: var går gränsen för vad man gör på sitt arbete och vad man har för problem privat. Så länge arbetet går bra så är det ju alltid svårt att säga något, men sen när det inte börjar göra det så finns det mer berättigande i kritiken, tycker jag.

Det här Hollywoodprojektet som du blandade in dig i förra året, vad hände med det?

– Det blev ingen film, men jag träffade John Woo (en amerikansk regissör) bland annat. Jag var ju där för en annan grej, men de ringde till hotellet och frågade om jag ville provfilma när jag ändå var där. Jag har aldrig gjort en så dålig provfilmning, jag var så jävla nervös. Sen ringde de faktiskt och frågade om jag kunde komma i augusti och filma 24 veckor på Hawaii. ”Ja, för fan”, sa jag, men jag var väl bara en av många de hade i åtanke. Sen gjorde Peter Stormare rollen, och det var säkert jättebra.

Inga andra planer? Jag tänker på familj och barn och så?

– Jo, hela planen är ju det. Vi är ju två, så för fan. Om jag är snäll och sköter mig så ska det väl bli, och för mig är det perfekt. Det är inte en dag för tidigt. Jag har mognat sent (skratt). Bara det egoistiska perspektivet att slippa älta sina egna problem och få tänka på någon annan. Jag ser fram emot det.

Är du romantisk?

– Ja, oerhört, och jag tycker att mannen ska uppvakta kvinnan hela tiden och säga att hon är vacker och fantastisk.

Och det gör du?

– Ja. Minst ett par gånger om dan.

Åsa Mattsson