Arklöv berättar utförligt om polismorden

TV-dokumentär fick honom att erkänna

NYHETER

STOCKHOLM

För att åtminstone kunna reparera något av det som skett, för att kunna se själv i spegeln och för att rentvå sina två kumpaner.

Det skälen till att Jackie Arklöv valt att erkänna att det var han som sköt de dödande skotten i Malexander.

Det förklarade Arklöv själv i en lång intervju i SVT:s Aktuellt på tisdagen.

- Jag tänkte att det är min plikt att säga sanningen och stå för vad jag gjort, säger Jackie Arklöv i telefon till journalisten Folke Rydén.

Arklöv bekräftar också att det var just Rydéns dokumentär Vägen till Malexander som fick honom att tänka om och till slut erkänna.

I början av den cirka sex minuter långa intervjun som sändes i Aktuellt låter han tveksam, säger att han inte är särskilt benägen att tala och hänvisar till förhörsprotokollen. Men sedan är det som om något släpper inom honom, och Jackie Arklöv berättar om vad som hände, stundtals kusligt exakt:

- Det som hände sedan var att jag avlossade de sista skotten, med polismannens pistol. Båda ligger blickstilla, säger han efter att flera gånger yttrat "det stämmer", när Folke Rydén frågar om han hjälpte Andreas Axelsson till bilen, om han sedan sköt Olle Borén i nacken och därefter Robert Karlström i pannan.

Rentvår kumpaner

På frågan varför han använde polisens vapen, svarar Arklöv:

- Det var tomt på ammunition eller också hade jag fått patron i loppet.

Folke Rydén: Vems vapen tog du?

- Jag tog uppenbarligen Robert Karlströms vapen eftersom det låg på vägen.

Folke Rydén: Vem tog det andra vapnet?

- Jag tog båda vapnen.

Med sitt erkännande säger Jackie Arklöv också att han vill rentvå sina kumpaner från att ha avlossat de sista skotten.

- Naturligtvis. Det är varken Tony Olsson eller Andreas Axelsson som har avlossat de sista skotten.

Lärd som legosoldat

Jackie Arklöv nämner också sin bakgrund som legosoldat i Bosnien som en av förklaringarna till att de sköt de sista skotten.

- Man har ju tagit väldigt mycket, och starkt intryck där nerifrån, och kommer man i en liknande situation under ett helt annat förhållande, så reagerar man utan att tänka. Som man blivit lärd.

- Det jag hoppas med det här är att det blir någon form av bokslut, på något vis att anhöriga, polismännen... att det känns lättare för dem. Jag kan inte väcka dem till liv igen, men jag kan reparera någonting med mitt erkännande.

Ingrid Dahlbäck/TT ( )