Jag visste att han skulle gå under

Carl Bildt skriver i Aftonbladet

NYHETER

Det var nu ett bra tag sedan jag träffade Slobodan Milosevic. Han bjöd mig på lunch i presidentpalatset i Belgrad i juni 1997. Jag var på väg hem till Sverige efter två år i Sarajevo. Han stod på höjden av sin makt.

Det var alls inget fel på lunchen. Serbisk mat i serbiskt överflöd. Mustiga montenegrinska viner. Och en Milosevic som trodde sig osårbar. Fred i Bosnien. Bara mutter om Kosovo. En serbisk opposition som ingen riktigt tog på allvar. Amerikanska emissarier stod närmast på kö för att få hans stöd för än det ena, än det andra.

Men jag vägrar att tro, sade jag mitt i det hela, att Du inte visste om vad som hände i Srebrenica i juli 1995.

Då gick han i spinn i engagerat försvar. Påstådda och verkliga oförrätter mot serberna. Påhittade eller mer sannolika internationella konspirationer. Men egentligen svarade han aldrig på min fråga. Han var skickligt skolad i kommunismens hantering av maktens alla möjligheter. Han visste att anfall var bästa försvar.

Jag kommer inte ihåg om jag då var övertygad om att han en dag skulle hamna inför FN-tribunalen i Haag. Jag tror knappast det. När han nu finns i Haag så är det som åtalad för brott mot mänskligheten i samband med konflikten i Kosovo 1999. Och vi glömmer i dag alltför lätt att han var omvärldens allierade i alla fredsplaner om Bosnien från 1993 och framåt.

Men jag var övertygad om att han på ett eller annat sätt skulle gå under. Han var maktmanipulatören som vann alla slag men förlorade alla krig. En gång var det stapplande socialistiska Jugoslavien bättre än det mesta andra i den eländiga socialismens Europa. Men medan andra länder gick reformernas väg, ledde Milosevics politik till att Serbien förstördes av sanktioner och socialism. Under 1990-talet ökade Polens ekonomi med 50 procent, medan Serbien sjönk ner till 50 procent av var det en gång var.

Det är fel att säga att den nationalism som förstört och förött Balkan under det senaste decenniet uppfanns av Milosevic. Så var det inte. Han var kommunisten som såg att kommunismen gick under, men att nationalismen var den tiger som kunde ridas om makten skulle behållas.

Och så började den nationalismens förödande duett mellan serber och kroater som skulle förstöra Bosnien och mellan slaver och albaner som nu håller på att gå in i ett nytt förödande skede i Makedonien.

Det var den 28 juni som Milosevic överlämnades av de nya demokraterna i Belgrad till FN-tribunalen. Om det var en tillfällighet eller inte vet jag inte, men just den 28 juni är ödesdagen tvärs genom den serbiska historien. Det var denna dag 1389 som det legendomsusade slaget vid Kosovo Polje säkrade ottomanskt välde över Balkan för ett halvt årtusende. Och det var denna dag 1914 som skotten i Sarajevo ledde till den kedja av händelser som satte Europa i brand och störtade den tidens globaliserade värld i fördärvet.

Om det var klokt att lämna ut honom den 28 juni, att göra det i lönndom för president Kostunica och att göra det på ett sätt som gör att det kan hävdas att det var löften om pengar snarare än sökandet efter rättvisa som avgjorde får eftervärlden avgöra.

Men nu sitter han i Haag. Och nu gäller det att FN-tribunalen så snart som möjligt kan inleda den rättegång mot Slobodan Milosevic som kommer att bli så oerhört viktig. Få rättegångar kommer att betyda så mycket när de sker, och så mycket för den framtid de bidrar till att skapa.

Och det får inte vänta för länge. Tribunalen har krävt och krävt och krävt att Milosevic skall utlämnas. Nu har vi andra anledning att kräva och kräva och kräva att det blir rättegång och dom.

Jag hoppas innerligt att rättegången kommer att inledas snart. Förr eller senare kommer sannolikt ett åtal för också vad som hände i Kroatien och Bosnien. Förr eller senare hoppas jag att det där kommer åtal också mot andra makthavare än bara dem i Belgrad. För mig tillhör Kroatiens förra president Franjo Tudjman också de skyldiga till eländet och fördrivningarna och tragedierna.

Vi skildes i en lätt spänd atmosfär vid den där lunchen i Belgrad för fyra år sedan. Vi talades aldrig vid igen. Jag följde hans förehavanden. Jag vet att han följde mina. Kanske ses vi en dag igen i rättssalen i Haag. Jag ser fram emot att höra hans försvar. Och många, många väntar på att få höra den dom som kommer att betyda så mycket.

Carl Bildt