Sjätte kapitlet 

NYHETER

I begynnelsen vandrade människan på månen. Om tio år ska Berlinmuren falla, eftersom allting faller. Förr eller senare faller allt.

Nu är det 1979, kärnkraftsdebattens år. Tidigt nästa år ska omröstningen stå.

Gösta Bohman är moderatledare och säger att om man stoppar kärnkraften kommer det att bli som på stenåldern i Sverige.

Ted Gärdestad sjunger att sol, vind och vatten är det bästa han vet.

Ännu är han inte plågad av demoner. Det är fortfarande nästan tjugo år tills tonårsidolen ska köra upp sin bil på järnvägsspåret, invänta pendeltåget och döden.

Ännu fångar han änglar.

1979 är man för eller emot.

Och det handlar inte bara om de tolv aggregaten, det handlar om vilket samhälle man vill ha. Med kärnkraftsomröstningen tar högern, näringslivet och sossarna slutgiltigt knäcken på vänstern, proggrörelsen, anarkisterna, flummarna – i ett enda kraftfullt drag med förutbestämd utgång slås hela motståndet ut och sjuttiotalet med dess drömmar om jämlikhet, kollektiva ideal och radikala svärmerier tar slut.

Efter folkomröstningen den 23 mars 1980 finns inte sjuttiotalet mer. Det faller sönder som den tunna isen krossas under kängans sula.

Under hela decenniet har rörelsen verkligen trott sig vara ett alternativ, man har trott sig vara just en rörelse. Nu förstår man att man aldrig varit någonting alls.

Förutom lurade.

Dagen efter kärnkraftsomröstningen bär förlorarna, motståndarna, knappar med texten ”Kampen går vidare”.

Men det gör den inte. Kampen går inte vidare. Den kommer av sig tvärt.

Och lika mjukt som sjuttiotalet velat vara, lika hårt ska åttiotalet anstränga sig för att bli.

Axelvaddarnas decennium, när kvinnor som män ska se ut som amerikanska fotbollsspelare.

Sminkade till lik, med håret hårt sprayat rakt upp. Frankensteins monster och Frankensteins brud.

Blanka som Porschens nypolerade motorhuv, trasiga som fönsterrutorna i husen som husockupanterna besatt. Hårda ska vi göra oss, och skalla. ”Who needs a heart when a heart can be broken?”

På reklampelare ska artister och idrottsmän uppmana medborgarna att satsa på sig själva. De rika ska bli rikare, de fattiga ska bli fattigare, och de rika ska göra uppror och vägra kännas vid någon skuld.

Nu är det 1979. Peps Persson som under sjuttiotalet sjungit om hög standard – ”Vad ska du med bil och villa när du mår så jävla illa av det du äter och dricker att du helst vill spy?” – avklingar liksom hela musikrörelsen och hörs inte av igen förrän i det sena nittiotalet, då Peps sitter som en lydig hund i TV-rutan och gör reklam i TV-shop för en cd-samling med progglåtar från förr i världen.

För allting faller.

Förr eller senare faller allt.

Striden är över och segrarna korade, också Peps vill ha bil och villa.

Så ska varje själ vara till salu, så ska allt gå att köpa.

Under det kommande åttiotalet ska kalla kriget gå in på sitt upplopp.

Varje stad i Europa ska få sin egen kärnvapenmissil riktad mot sig. I den slutgiltiga undergången är ingen glömd. ”Vår kärlek ska krönas i ett ljussken min älskade, och vi ska smälta samman till ett.”Detta är det åttiotal som väntar.

1979 är man för eller emot framtiden.

De som är för framtiden segrar. Men vad de inte anar är att framtiden har ändrat karaktär. Den tillhör numera Mad Max, the Road Warrior, i en värld efter domedagen då alla slåss mot alla i ruinerna av det som vi förlorat.

”Scary monsters and super creeps – keep me running, running scared.”

Nu är det 1979 och John Wayne dör. Ett sekel som så gärna velat tro på hjältar börjar rinna ut.

I Sävbyholm går Juha Lindström ut grundskolan, och barndomen är över.

På nyårsafton ska Juha vara på en ff-fest i en lägenhet hos nån som han inte känner i Granviks höghusområde, och när kyrkklockorna försöker ringa in det nya decenniet överröstas de av lägenhetens stereo som på högsta volym vräker ut Sex Pistols: ”No Fun. No Future.”

Så går de in i framtiden, vilt dansande och skrikande att de inte har någon framtid alls.

Under åttiotalet ska man i tidningarna gång efter annan publicera illustrationen av en klocka som symboliserar hur nära domedagen man befinner sig. Den står på fem minuter i midnatt.

Fem minuter kvar.

Nato gör ett utspel om kärnvapenmissiler, och stora visaren flyttas fram ett hack.

Fyra minuter kvar.

Warszawapakten svarar.

Tre minuter kvar.

Mad Max närmar sig. Han väntar på oss i världen efteråt.

Sony lanserar sin nya bilstereo i en

reklamfilm där krigare klädda i trasor jagar varandra i bilar byggda av skrotdelar genom en öken där inget levande finns. Sloganen är ”Sony – the sound of the future”.

Nyårsafton tio år tidigare blev Juha väckt mitt i natten av Ritva som ville att han skulle vara med och fira det nya decenniet. Juha stod i pyjamas med bara fötter på det kalla parkettgolvet invid fönstret och såg ut över en alldeles främmande Sävbyholmshimmel som exploderade i stjärnregn i rött och grönt och blått.

Han tryckte ansiktet mot fönsterrutan, och ännu minns han glasets kyla, alla ljusen på himlen, grannen som for fram och tillbaka i sin trädgård och försökte tända eld på raketer medan grannens fru stod på trappen och skrek åt sin man att vara försiktig.

Och han minns hur hans pappa hade hållit om honom bakifrån och viskat i hans öra med andedräkten tung och söt av groggar och cigaretter:

”Jo du, vännen min, bäst du passar på, hela sjuttiotalet är du barn, sedan är du aldrig barn mer.”

Juha hade tyckt att hans pappa lovat honom en evighet.

Nu är det 1979.

Evigheten närmar sig sitt slut.