Åttonde kapitlet

NYHETER

 Hans allra första LP-skiva hade varit ”Sweet Fanny Adams”, hans andra ”Desolation Boulevard”, hans tredje ”Sweet Biggest Hits”. Han hade singlarna ”Ballroom Blitz”, ”The Sixteens” och ”Action”. Jenny hade singlarna ”Hell Raiser”, ”Teenage Rampage” och ”Fox on the Run”.

LP-skivorna kostade 29:50 på Domus skivavdelning i Granviks Centrum, singlarna kostade 10 kronor.

Ända sedan han var tio år hade Juha dyrkat Brian, Andy, Steve och Mick.

Hans rum var tapetserat med affischer på popgruppen. Varje månad köpte han tidningen Poster och i varje nummer fanns nya affischer.

Barndomen hade tillhört Sweet.

Tillsammans hade Juha och Jenny suttit i timmar och spelat låtarna om och om igen, granskat varje fotografi och lusläst varje notis om gruppen i tidningen Tiffany. Med stort allvar diskuterade de huruvida Steve var sötare än Andy, om det verkligen kunde ligga något i skriverierna om att det inte var killarna själva som spelade på skivorna – dessa smutsiga anklagelser! – och om Sweet var att betrakta som en kristen popgrupp eller inte. Andy bar nämligen ett kors runt halsen på ett fotografi, och det tydde ju på en sann och djup religiositet, även om Jennys storebror torrt påpekade att korset på fotografiet faktiskt mer såg ut som en fyrklöver.

Det där kristna var viktigt för att blidka Jennys far. Juha och Jenny hade fått honom att tro att Sweet var en kristen popgrupp. Jenny hade gömt ”Hell Raiser”-singeln längst in i garderoben och spelade den bara när inte hennes far var hemma.

Illusionen om Sweet som en kristen popgrupp fick ett tvärt slut när bandmedlemmarna bajsade på bordet i logen på Gröna Lund.

Det blev oerhört svårt att förklara för Jennys far varför en kristen popgrupp bajsade på bordet i logen på Gröna Lund.

När Sweet uppträdde på Stockholms konserthus var Juha och Jenny där för att se dem.

Juhas pappa Bengt skjutsade in barnen till stan i Opeln. Juha och Jenny satt i baksätet. Jenny var upprymd och pratade och skrattade och hoppade som hon kunde göra bara när hon var tillsammans med Juha. Själv satt Juha för ovanlighetens skull tyst. Det var så overkligt detta att han var på väg till en konsert med Sweet. Att han, Juha, skulle vara i samma rum som Brian, Andy, Mick och Steve, bara några meter ifrån. De skulle vara där, levande, på riktigt, tillsammans. Hittills hade han bara sett dem på stillbilder. De var liksom statyer eller klippdockor. Hur kunde statyer plötsligt röra sig?

Juha undrade hur han skulle reagera när Sweet gjorde entré.

Skulle han svimma? Kräkas? Börja darra och skaka? Svårt att veta. Det var utan tvekan det största ögonblicket i sitt liv som han stod inför.

Om han var ett riktigt fan borde han nog svimma.

Skrika skulle han förstås göra. Jenny och han hade faktiskt provskrikit flera gånger sista månaden i Jennys gillestuga.

De hade övat till ”Hell Raiser”. De satte på singeln och sedan skrek de allt vad de kunde medan de föreställde sig att Sweet kom in på scenen och började spela.

Och nu var Juha och Jenny faktiskt på väg. In till mötet med Sweet. Just nu var Sweet nånstans i stan på väg till mötet med Juha och Jenny.

Juha hade klätt sig så fin som han någonsin kunde i blommig skjorta med svankrage, jeans med revär och på fötterna bruna galonläderstövlar med blixtlås på sidan. Stövlarna hade han silversprayat, och under sulorna hade han limmat fast träklossar som han gjort i slöjden.

Allt för att hans fula barnstövlar skulle se ut som platåskor.

Det gjorde de inte.

De såg ut som bruna galonläderstövlar med blixtlås på sidan som någon idiot hade sprayat med silverfärg och sen limmat fast träklossar på sulorna.

Varför hade Juha klätt upp sig?

För att Sweet skulle se honom. För att de skulle upptäcka honom där han satt i publiken och säga: ”Nämen titta, där är ju Juha. Hej Juha!”

Han ville vara sedd. Han ville få vara viktig i Sweets liv som de var viktiga i hans.

Juha och Jenny hamnade bakom en pelare på balkongen.

Ingen i Sweet tittade åt deras håll på hela kvällen.

På vägen hem lossade träklossen från ena stövelsulan.

Sedan fick Juha halta. Han såg ut som ringaren i Notre Dame i blommig skjorta med svankrage.

När hans pappa frågade honom hur konserten hade varit sa han att det varit fantastiskt.

Men det var inte hela sanningen. För nånting hade också gått sönder.

Förutom träklossen under stövelsulan. Något som inte gick att ta på och inte gick att laga.

Något som var som en sorg.