Nionde kapitlet 

NYHETER

Året var 1975, de var tolv år gamla, och klädmodet kom in i deras liv. Som en demon som släppts ut ur sin hemliga berggömma svepte det in över förorten och deras lilla mellanstadieskola.

Som en gul, giftig vind.

Som sciroccon från Sahara som täcker allt med ett fint lager ökensand.

Förändringen var lika definitiv som plötslig, i samma ögonblick som den inträffade var den lika självklar som – oåterkallelig. Det var som om fjällen föll från deras ögon, och barnen såg att de varit nakna.

En morgon när det ringt in och fröken redan börjat lektionen öppnade Anna O dörren till klassrummet, bad nonchalant om ursäkt för att hon kom försent, gick sedan till sin bänk, utmanande svängande med stjärten som en mannekäng, liksom oberörd, men ändå överjordiskt medveten om att alla stirrade på henne som förhäxade.

För på sig hade hon ett par skinande nya, tajta svarta jeans med lysande gul stickning. På höger bakficka satt ett litet rektangulärt märke i regnbågens alla färger.

”PUSS & KRAM”.

Annas triumf var total. Hon satt i skolbänken med ett hemligt inåtvänt leende, samtidigt simmade hon i ett hav av beundran och avund, hon var Esther Williams, och de andra var hennes vatten.

Ja, de var blott vatten nu. För henne var de alla osynliga. Hon hade rätt att inte se dem.

Och de förstod något nytt om tillvaron. De lärde sig att deras liv från och med nu handlade om att bli synliga igen. För att bli synliga måste de klä sig exakt rätt. Minsta fel, och de suddades ut igen.

Det var vad måndagmorgonens lektion inpräntat i dem. De skulle aldrig glömma och aldrig bli desamma igen.

Tajta svarta PUSS & KRAM med gul stickning. Det fanns inget mer rätt.

Ett par tajta svarta PUSS & KRAM med gul stickning kunde göra underverk med bärarens status, höja någon från nästan inget till nästan allt. Den som hade tajta svarta PUSS & KRAM med gul stickning blev bjuden till hippor hon eller han annars aldrig ens skulle vara påtänkt till, innehavaren av ett par PUSS & KRAM-

jeans godtogs så gott som automatiskt som en av de balla.

Om man var tjej blev man en av dem som killarna kunde tänka sig att fråga chansen på, om man var kille blev man en av dem som tjejerna kunde tänka sig att dansa tryckare med. PUSS & KRAM gjorde dess bärare älskade, omtyckta och snygga.

Synliga.

Till och med Sofi Bodén blev mer åtråvärd i ett par tajta svarta PUSS & KRAM med gul stickning, och det vill inte säga lite.

Juha själv var en ingen som ville bli en någon, och han tillbad hemligen de svarta byxorna.

Han åtrådde dem som heliga.

I hans tolvårsbröst grävde demonen ut ett tomrum, och i den grottan reste Juha ett altare och lade uppå altaret de tajta svarta PUSS & KRAM-jeansen med gul stickning, tände rökelse och ljus och dyrkade.

Och som han tjatade på sin mamma Ritva! Han bönade och bad, grät och förtvivlade, ända tills Ritva förstod att svarta jeans var ett absolut måste.

”Anna mun kaikki kestää!” muttrade hon, ”du får väl ett par svarta byxor då, om det nu ska vara så satans viktigt, tyhmä kakara!”

”Anna mun kaikki kestää!” är finska och betyder ”Ge mig kraft att stå ut!”.

”Tyhmä kakara” är finska och betyder ”dumma glin”.

Sedan gick Juhas mamma till Domus i Granviks Centrum och köpte äntligen ett par svarta jeans.

I manchester.

Fodrade.

Hans mamma köpte honom svarta, fodrade manchesterjeans från kooperativa tönt-förbundet.

Juha ville dö.

Han var en ingen som skulle förbli en absolut ingen.

Med fodrade jeans som kliade.

Han skulle sålt sin själ till demonen för ett par tajta svarta PUSS & KRAM med gul stickning, om han bara hade fått.

Men han fick inte. Demonen tog honom i munnen och spottade ut.

Jenny köpte ett par likadana manchesterbyxor som Juha hade.

Hon försökte väl vara solidarisk. Det var väl en akt av kärlek.

De försökte trösta varandra där de gick ensamma på skolgården i sina fula fodrade byxor.

Försökte intala varandra att deras jeans inte var så mycket sämre än några andra, men det var bara som de ljög.

Med hjälp av Jennys mammas symaskin sydde de in byxorna så att de åtminstone blev tajtare, och det hjälpte om man kisade när man stod framför spegeln hemma hos Jenny, men så fort de kom till skolan var det självklart att byxorna var precis lika fruktansvärt fel som förut.

Det var byxor för förlorare.

Tyhmä kakara! Anna mun kaikki kestää!

Nästa gång Ritva köpte nya jeans till Juha hade hon förstått att de måste vara mer moderiktiga. Så hon rådgjorde med Domus expedit – och kom hem med ett par Bergis.

B E R G I S !

Killar i Bergis får aldrig pussa vackra flickor.

De får inte pussa någon alls.

De får gå ensamma på skolgården med sin enda kompis Jenny, som också köpt ett par Bergis för att vara solidarisk.

De får gå där i sina tajta jeans som har fel rektangulärt märke på höger bakficka, och som därför är fel rakt igenom.

Fel som barn är fel.

Som Juha var fel.

Hösten 1976 började de i högstadiet. Nu skulle de få åka buss till skolan som låg i Granvik och var ett kombinerat högstadium och gymnasium. De skulle inte längre ha egna klassrum och egna bänkar utan skåp i en korridor. De skulle börja röka och dricka mellanöl och vara vuxna fast de var barn.

Här gick över tusen elever, och samtliga var större, tuffare och ballare än de.

Skulle de någonsin bli synliga här måste de göra det absolut

rätta.

Till uppropet kom Juha i sina gamla Bergis. Valet stod mellan dem och de fodrade manchesterjeansen, så vad kunde han göra.

Han skämdes så han ville skrika. Drog sig fram längs med korridorernas väggar, med stjärten gömd mot betongen för att inte Bergis-märket på bakfickan skulle synas, gjorde sig så osynlig han kunde, livrädd att någon skulle upptäcka honom och ropa: ”Kolla ba jävla fula byxorna fjortisen har!”

Men i bakfickan med Bergis-märket hade fjortisen sin plånbok, och i plånboken låg studiebidraget som hans mamma hade hämtat ut.

Hans första studiebidrag. Juha skulle få ta hand om det själv om han lovade att

föra kassabok och ansvara för att pengarna räckte hela terminen.

Juha visste vad han måste göra. Omedelbart efter uppropet lämnade han Jenny efter sig och tog bussen in till stan, alldeles själv för första gången i sitt liv. Naturligtvis sa han inte vart han skulle. Skämtar ni!

Han kunde ju inte ha med Jenny när han var i de ballaste affärerna i hela stan!

Vid ändhållplatsen på Sveavägen bytte han till tunnelbana. Tog tunnelbanan bara en station till Hötorget. Från Hötorget skulle Gamla Brogatan utgå hade Stefan och Lennart förklarat. På Gamla Brogatan låg PUSS & KRAM.

Där låg de – Dark Horse och Indiana och alla de ballaste affärerna med de ballaste märkena.

Jeansaffärerna kryllade av tonåringar som alla just fått ut sitt studiebidrag. Det fanns inte ens enskilda provrum, utan man hopades samman i stora bås för att prova jeansen.

På golven låg trettonåriga tjejer och försökte bli plattare för att kunna kränga på sig byxorna. Över dem stod försäljare och skrek åt dem att dra in magen. Flickorna kunde inte resa sig själva utan måste ha hjälp upp från golvet. Sedan inspekterades stjärten och låren i spegeln. Inte ett veck fick synas.

Och i ett av båsen stod Juha och prövade ut de tajtaste svarta jeans som han kunde hitta. De hade regnbågsfärgad stickning och ett skimrande rektangulärt märke på bakfickan. ”Indiana” stod det. (PUSS & KRAM var redan ute.)

Byxorna var så tajta att Juha inte skulle kunna gå i trappor med dem utan måste hoppa jämfota med små små steg för att komma upp. Försäljaren förklarade att de helst skulle tvättas varje dag för att krympa de två procent som de töjdes när man använde dem, och ville man vara riktigt noga tog man på byxorna blöta och lät dem torka på kroppen.

De lämnade ömmande avtryck i huden, Juha måste hålla in magen hela tiden och han kunde knappt andas, men det gjorde ingenting – ingen hade tajtare byxor än han.

Det var en av hans barndoms lyckligaste stunder.

Han hade sålt sin själ till demonen.