Elfte kapitlet 

NYHETER

 Kanske är det så att det finns främmande länder vi måste mista.

Kurrekurredutt-öar vi måste förlora.

Tillträde gives ej mer. Vi vet det, eller åtminstone borde vi veta det.

Ändå kan vi inte fort nog lämna ifrån oss nycklarna, lägga av oss de gamla kläderna. Här, ta dessa, vi vill inte ha dem mer! Vänder med en rysning ryggen åt det vi inte längre vill kännas vid. Att vi inte lär oss.

Vårdslöst griper vi efter våra drömmar, håller dem fast i ett klumpigt grepp, granskar och synar dem nära ur alla vinklar med rynkad näsa.. När de inte är vad vi trodde blir vi besvikna och kastar dem ifrån oss.

Förstår inte att det vi avsäger oss sedan är borta.

Blir till hägring, blir till luft.

Farväl till Bagheera, farväl till Baloo.

Jag är den som går till källan, tills jag själv en make får.

För dyra pengar har jag köpt om mina Sweet-skivor, först på vinyl och sedan på cd. Men det är inte samma sak. Jag har Djungelboken och Pippi Långstrump på video, men det är inte samma sak.

Nu står jag utanför och tittar in. I ögat en skärva från en sönderslagen spegel.

Hur ska jag kunna få dig att förstå. Att det är inte samma sak. Att det blir försent. Bytt är bytt, kommer aldrig igen.

Varje gång jag som barn hörde den frasen gick jag en aning sönder utan att fatta varför. Nu tror jag mig förstå att det var för att frasen propsar på oåterkallelighet. Det gjorda kan aldrig göras ogjort. Det går aldrig att komma tillbaka. När något är borta är det borta.

Hur ska jag kunna få dig att förstå.

Häromdagen fick jag med posten ett meddelande från en möbelaffär jag besökte i somras:

”Dynorna som ni beställt till era utemöbler har nu inkommit. Avhämtas inom två veckor.

Med vänlig hälsning.”

Jag skickade möbelaffären följande svar:

”Snälla ni, det är november.

Det är försent för dynor och utemöbler. Båten ligger uppdragen på land.

Motorn står i sjöboden. Höstvindarna har slitit sönder murgrönan som växte på verandan. Det har regnat i utegrillen, den ser ut som ett fågelbad. Våra utemöbler är intagna för vintern. Era dynor gör varken till eller från.

Med vänlig hälsning. Och förtvivlan.”

Jag kan förresten berätta för dig att Brian söp ihjäl sig. Det är några år sedan nu. Tiden går så snabbt.

Strax innan han dog samlade man ihop Sweet-medlemmarna för intervjuer i samband med att man skulle släppa en video med deras gamla låtar.

Gud vet var de hittade Brian någonstans. Men de hittade honom, klippte hans hår, fönade det och blonderade det. De satte på honom samma vita kostym med svart skjorta som han hade på deras dubbel-LP ”Strung Up”, de tryckte ned honom i en läderfåtölj i en TV-studio och lät kameran rulla.

Jag har videon hemma och tittar på den emellanåt.

Hur mycket de än försökt göra

Brian presentabel kan inget dölja hans skakningar.

Hans röst är sluddrande och trött, han har uppenbarligen svårt att bilda meningar av ord, han har svårt att minnas – och han skakar! Han kan inte sluta fylleskaka.

De andra turnerar fortfarande ibland under namnet Sweet, men med ständigt nya medlemmar. Sist de var i Sverige uppträdde de i Åkersberga.

På affischen stod: ”Enda spelningen i Sverige!”

För allting faller.

Förr eller senare faller allt. Bytt är bytt, kommer aldrig igen.