Trettonde kapitlet

NYHETER

 Det är märkligt med ord som smakar av en hel tid.

Som Gul & Blå-plastpåse. Joe Banana. Saccosäck. Marimekko.

I fönstret i mitt tonårsrum hade vi gardiner från Marimekko med stora röda blommor.

Sängöverkastet och skrivbordslampan var också röda.

Signalröd kallades färgen.

Sådana var tidens ord: Signalröda. Klarlackade. Blank-gula. Avocadogröna som det nya kylskåpet i köket.

Fräscha, nyduschade ord, varjedag-schamponerade med Timotej, deodoriserade med intimspray i signalröd burk från Mölnlycke. Clearasilrengjorda på djupet. Se så mycket smuts som fastnat på bomullstussen!

Dessa ords andedräkt var frisk som polarvinden. Tänderna var vitare än vita, och de hade skrattgropar och lyckliga stålblå ögon.

Signalröda. Klarlackade. Rökfärgade som locket till min stolthet, den lilla stereogrammofonen som stod på stereobänken från Obs! i Rotebro. (Marianne hade också fått egen grammofon, för pappa hade börjat jobba på Philips och fick köpa till personalpris.)

Det är märkligt med ord som smakar av en hel tid. Uttryck som man trodde att man glömt.

Som Soda Stream.

Minns nån Mirakelmaskinen som kunde göra läsk – som visserligen smakade skit, men ändå – riktig läsk!

Eller nästan riktig läsk i alla fall.

Små flaskor med smakessenser. Apelsin, cola, fruktsoda. Tuber med kolsyra. Tillsätt bara vatten. I maskinen skedde sedan undret.

Gud fanns i maskinen. Kolsyra fanns i hans andedräkt. Ur hans näsa rann nästan riktig läskedryck.

Erik med flinet hade en Soda Stream. Hur jag nu visste det. Jag var inte hemma hos Erik en enda gång på hela högstadiet.

Men Erik var inte först. Sävbyholms kyrka var först.

Jesus förvandlade vatten till vin, och Sävbyholms första Soda Stream inköptes av kyrkans ungdomsledare för att imitera miraklet.

Det var väl mest ett försök att locka tonåringar till kyrkans ungdomsklubb. Varje torsdag träffades Sävbyholms fjortonåringar i kyrkans församlingslokaler, drack Soda Stream, tittade på film och planerade för sportlovsresan som skulle gå till Alperna.

Hur smakar en tid? Mamma köpte hem kiwifrukt och vi förstod inte hur vi skulle äta den. Hon hade köpt en brunluddig liten kiwifrukt, en enda, och för säkerhets skull lagt den i ett särskilt fack i kylskåpet som om den var giftig och kunde smitta allt annat i kylen.

När det var dags att äta den lade hon fram den på ett tomt och avtorkat köksbord, och hela familjen samlades runt den stackaren och rynkade på näsan.

Med all rätt kände vi skepsis. "Frukt" var äpplen, päron, bananer och apelsiner. Med detta bruna Något i köket var det som om världen trängt sig på och in som en trojansk häst, en tickande bomb. Vi närmade oss kiwin med stor försiktighet - utrustade med både kniv, sked och potatisskalare – för vi visste inte riktigt hur vi skulle göra med den. Sedan åt vi med stor andakt och eftertanke. För det var en ny tid vi smakade på.

Luddig, syrlig och exotisk.

I nian gick Jenny och jag en kväll på pizzeria som lördagsnöje. Då var man vuxen, om man gick på riktig restaurang utan förälder.

Mama Rosa på Sveavägen. Vi klädde upp oss till tänderna, för vi trodde att det var 18-årsgräns. Bara det att vi blev insläppta var en stor sensation. När servitören tog upp beställning bad vi båda om en pizza som hette Vesuvio. Den innehöll enligt menyn en fyllning av ”tomat, ost och skinka” och var beströdd med oregano som vi inte visste vad det var. Och så smakade tiden. Som löftet om en annalkande frihet och smält ost.

Oreganobeströdd.

Jenny och jag var upphetsade i flera dagar efteråt. Aldrig hade vi ätit något så spännande. (Förrän vi gick på kinarestaurang några veckor senare och åt fläskfilé med sötsur sås och friterad banan med glass. När Jenny och jag smakade på bananen, sirapssåsen och glassen enades vi om att detta var det absolut godaste vi någonsin ätit eller skulle kunna äta i hela våra liv, och vi turades om att himla med ögonen och komma med fåniga och tillgjorda små utrop som ”Det smakar paradisiskt!” och ”Jag tror jag svimmar!”)

Till teven kunde man nu koppla ett TV-pingisspel i en stor box – det var en nästan overklig modernitet – och man kunde spela schack mot en dator, ett under över alla under.

Det är märkligt med ord som smakar av en hel tid. Uttryck och företeelser som man trodde att man glömt.

Olivia Newton-John. Storslalomtävling. Harrisburg. Vävtapet.

Läs vidare...