Sjuttonde kapitlet

NYHETER

 Vintern driver upp snön mot Sävbyholms husfasader. Kylan konserverar världen, gör dem alla djupfrysta.

Femtonåringar i Sävbyholm har tajta jeans och inga långkalsonger. Absolut inga mössor, för mössor förstör frisyren. Förresten får man mjäll av mössor, och hur äckligt är inte det?

På fötterna har de gympadojor fast det är vinter. Man kan också ha westernboots – helst i mocka – med snedklack, näbbstövlar eller ett par kängor som ser ut som och kallas för ankfötter.

De fryser alltid om fötterna. Tårna är alltid våta och kalla. Snön tränger igenom sprickor i gummisulorna, tränger igenom tyget i skorna, mockan i stövlarna, lädret i kängorna, lämnar efter sig vita saltränder.

Tonåringar står vid busshållplatsen och väntar på en buss som aldrig kommer. De trampar med fötterna och försöker gömma händerna i dunjackans ärmar, stirrar bortåt vägen och försöker besvärja bussen att komma innan de fryser ihjäl i den isande kalla vinden.

Juha och Jenny ska till skolan som ligger i Granvik en halvmil närmare stan. De pratar inte med varandra, för då tränger kylan ned i lungorna.

Huttrande står de vid Ringvägens hållplats medan buss efter buss full far förbi.

Våren 1979 går Juha och Jenny i grundskolans sista klass. I nio år har deras klass hållits ihop. I nio år har de varit hänvisade till varandra.

Till höstterminens upprop i augusti 1970 promenerade Juha med handen gömd i mamma Ritvas hand genom ett sensommarprunkande Sävbyholm bort till lågstadieskolan nere vid radhusområdet.

Han bar en randig T-tröja i frotté, shorts och sandaler. Håret var ännu kritvitt efter sommaren hos mormor i Korpo. Hans ögon var stora och utforskande. Allt annat på honom var litet, han var kortväxt och spinkig.

Bara ögonen var stora.

Mamma Ritva hade en ljusgrön, ärmlös sommarklänning. Hon var ändlöst vacker, rak i ryggen och ännu mycket lycklig.

I klassrummet hade fröken bjudit Juha att sitta vid en skolbänk intill väggen. Bänklocket var ljusblått och doftade av rengöringsmedel. Alldeles frivilligt hade Juha krupit upp på pinnstolen och satt sig tillrätta, och fröken hade börjat sitt upprop.

Sådan var den första dagen i skolan, och nu, nio år senare, sitter Juha fortfarande kvar vid bänken intill väggen.

Skolan är en annan men klassen är densamma. Hans fötter når ner till golvet nu. Hans hår är råttfärgat snarare än kritvitt och hans ögon inte längre stora, han har mörka ringar under dem och själva ögonen är alldeles svarta, inte längre utforskande utan bevakande.

För skolan är ett ställe där man lär sig sin plats. Där man en gång sattes, där blir man kvar.

I nio år har man hållit ihop Juhas och Jennys klass. Det är för barnens skull man gjort det. För att barn mår bra av att hållas ihop. I nio år har de varit hänvisade till varandra. Men när denna sommar kommer är det slut.

Då ska de resa sig från bänken, ta fröken i hand, tacka och gå.

När sommaren kommer är barndomen över.

Ritva, med sin märkligt böjda rygg, ska dricka sig full och olycklig på skolavslutningens kväll när de firar Juhas examen. Högt och skrattande sjunger hon för Juha, Bengt, Marianne och den djupt ogillande svärmodern som kommit på besök dagen till ära: ”Ljuvliga ungdom, dig har jag kvar, som minne i hjärtat på äldre dar!”

Hon nästan skriker.

Allt högre och allt gällare sjunger hon, tills hon plötsligt slutar och sjunker ihop på sin stol och gråter.

Senare samma kväll ska Juha lämna familjen och smyga genom Sävbyholm.

Ända till morgontimmarna ska han stryka runt på vägarna i den ljusa försommarnatten, förbi alla hus där de lyckliga familjerna firar sina barns examen. Han hör skratt och skrål och dunkandet av ”Y.M.C.A.” genom husväggarna. Allt högre och allt gällare ekar skratten.

Övergår i skrik.

Häggen och syrenen har svept in hela världen i bedövande parfym, och förortens alla fåglar sjunger som lössläppta dårar.

Juha är inte bjuden nånstans men det gör ingenting. Han skulle ändå inte tackat ja. Hans ljus ska inte brinna ned vid festen.

Han står utanför och tittar in.

Det är som att titta in i upplysta akvarier, eller kanske snarare som att titta in i en adventskalender på julaftonskvällen när alla luckor är öppnade och inget mer finns att vänta på.

Juha ska stå och titta in. Registrerande, iakttagande, men inte längre tillhörande.

Om han nu någonsin tillhörde. I den ljusa sommarnatten är han nästan säker på att det inte är så.

Utanför står han och tittar in.

Ett avstånd mellan dem och honom. Så som det är. Så som det ska vara.

Han är en mörk skugga ute på vägen. Om någon inne i husen ser honom hastar han genast vidare. För han vill inte ropas in. Inte heller vill han bli kommenderad att försvinna.

Han vill själv gå.

Och över honom ska en ängel med utbredda svarta vingar sväva.

Läs vidare...