Nittonde kapitlet 

NYHETER

Söndagkväll i förortsområdet. Iittala-ljusstakarna står tända i vardagsrummets panoramafönster för att stänga vintermörkret ute.

När ”Lödder” har tagit slut i TV 2 och klockan är halv nio bäddar Ritva åt sig på vardagsrumssoffan. Där sover hon alltid numera.

Det är för att Bengt snarkar så förbannat.

Så förklarar föräldrarna för barnen varför de inte längre delar säng.

Att pappa snarkar vet Juha och Marianne.

Och han skriker när han kräks.

Deras pappa är den enda människan i hela världen som tappar rösten när han spytt. Genom de tunna villaväggarna tränger pappans ylande från toan när han kräks. Sedan kan han inte prata på flera dagar för att han tagit i så.

Vardagsrumssoffan där Ritva bäddat åt sig står mot kortväggen för att dölja att något barn ritat på tapeten med kladdkrita. Svart, gult, blått, orange, rött och lila. Ljusgrönt och mörkgrönt. Askens alla kritor. Från golvlisten och så högt som en tvååring kan nå. Erinringar om ett barn som vuxit och nu ligger i sin egen säng i sitt eget rum på andra sidan väggen.

Mariannes säng står egentligen bara ett par centimeter från soffan där Ritva ligger. Bara en masonitskiva skiljer dem åt. Om den inte funnits och Marianne sträckt ut sin hand hade hon kunnat klappa sin mamma på kinden.

Ritva kan höra att Marianne inte släckt sängbordslampan. Hon hör hur Marianne försiktigt bläddrar i sin Kalle Anka. Ritva behöver inte stiga upp, bara banka i väggen och ryta: ”Släck lampan NU!” Sedan hör hon till och med klicket från strömbrytaren när Marianne släcker.

Ligger de sedan sida vid sida och andas.

Bakom nästa vägg sover Bengt, och bakom nästa Juha.

Om natten när de ligger stilla för att sova förstärks varje ljud. I hallen som förbinder rummen har de grå linoleummatta som knarrar och avslöjar varje tassande. Det hörs när någon spolar i toaletten. Det ekar och susar i rören, hörs en liten smäll som av ett piskrapp varje gång någon fäller ned toalettsitsen, det till och med hörs när man river av det perforerade dubbla toalettpappret.

Varje hjärtslag, varje andetag.

Alla hör allting. Familjen Lindström är varandras över-vakare..

I villan fortplantas varje ljud genom huset. Juhas rum ligger vägg i vägg med föräldrarnas sovrum. Hela sin uppväxt har han hört dem snarka, sucka, snusa, gräla, vända sina kroppar i sömnen.

En gång hörde Juha hur hans pappa försökte sig på att vänslas med hans mamma när de ännu delade säng. Det var förfärligt. Pappans röst var kåt och inställsam, som en äcklig duva: kurr kurr kurr. Tack och lov slog mamman undan hans kladdande fingrar. Hennes avvisning fräste till genom huset som en elektrisk stöt. Det var som när ett hårstrå fattar eld, så ögonblickligt gick det. ”Låt bli! Barnen kan höra!”

Juha hade velat ropa från sin säng:

”Barnen hör redan, tack ska du ha!”

Men han lät bli och gömde huvudet under kudden för att tränga undan ljuden av föräldrarnas fasansfulla parningslek.

Ändå hörde han sängresåren skumpa och gnissla i rummet bredvid. Det gick inte att undgå, Bengt gav sig inte med första försöket. Juha hörde Bengts blöta röst slaska mot Ritvas snustorra, och det var hur äckligt som helst.

Juha ville verkligen skrika: ”Hörde du inte vad mamma sa? Låt bli henne!” När de barn som en familj ska ha är födda bör föräldrarna genast höra upp med knullandet. Så är det bara. Någon liten anständighet får man ändå visa.

Familjen Lindströms villa har tunna väggar. Efter väggarnas tunnhet anpassar man sitt liv. Juha har den goda smaken att tiga när han runkar.

Inte ett ljud ger han ifrån sig. Det är så hänsyn stavas. Borde hans pappa fatta.

Som tur är ligger Ritva nu på vardagsrumssoffan och sover. Officiellt för att Bengt snarkar. Låt gå för det, så länge de är ifrån varandra. Och Juha orkar inte tänka på varför egentligen som hans mamma gjort vardagsrummet till sitt sovrum. En rörelse bort som hejdat sig redan efter sitt första stapplande steg, som inte kan komma längre och därför gjort halt här, slagit läger i en tyst, ordlös protest.

Så har hela familjen gått till sängs.

Bengt ligger på rygg och snarkar, Marianne har sparkat täcket av sig i sömnen för det gör hon alltid, och Ritva ligger på rygg på soffan med ena armen lyft över ansiktet, döljer sina ögon i armvecket.

I sömnen ser det ut som om hon sörjer.

Som om hon gråter ut medan hon sover.

 Juha ligger i sängen och stirrar in i klockradion som han fått i julklapp. Den har lysande digitala siffror. Juha kan ligga i evigheter i mörkret och stirra på siffrorna, vänta på att sekunderna ska gå så att sista siffran slår om. Från klockradion utgår ett skimmer, som från rubinen på Naturhistoriska riksmuseet som lyser i mörkret.

En liten gud bor i klockradion, liksom det bor en gud i Soda Streamen i kyrkans ungdomslokaler.

Att äga en klockradio är att inneha det finaste och senaste som finns.

Förut vann man en transistorradio som pris i radions Melodikryss. Nu vinner man en klockradio. Det är en ny tid som råder. Det är en framtid.

Man kan välja om klockradion ska väcka en med en alarmsignal eller genom att radion slås på.

Alarmsignalen kallas för ”buzzer”.

Man kan också sätta på radion med en insomningsknapp. Då stänger klockradion av sig själv efter en timme. Det är oerhört fyndigt och praktiskt. Tack vare den funktionen kan man ha radion på medan man somnar.

På insomningsknappen står det ”sleep”.

Klockradion har också en knapp som det står ”snoozer” på. Om man trycker på den kan man somna om fem minuter till.

Läs vidare...