”Jag undrade var popcornkillen stod - pappa såg matchen”

NYHETER

Det var på den tiden då löparbanan runt planen var täckt av kolstybb. Min pappa tog med mig på Häckens matcher.

För mig var det dock mer intressant var popcornkillen befann sig än vem som hade bollen. För farsan var det klart annorlunda. Han levde verkligen sig in i matcherna.

Entusiastisk som en typisk engelsk supporter skrek pappa ut glädje och besvikelse. Jag uppfattade det då som ganska genant, han hördes över hela Rambergsvallen och säkerligen bort till Vågmästareplatsen. Gick det dåligt sa han ofta: "Det här var sista gången vi gick hit."

Men nästa vecka stod vi där på ståplats igen.

Med tiden blev det även för mig mer intressant var fotbollen befann sig på planen än var popcornkillen stod. De gulsvarta blev hjältarna som krigade för Hisingen.

Det var på den tiden då skyttekungen hette Kenneth Nylén. Benny Apell var mittfätsstrategen och Jan-Åke Sundqvist var som en explosiv murbräcka. Själv tyckte jag att tekniske Ralf Johannesson var bäst.

Häcken hade en målvakt i Lars Agnetoft som farsan tyckte var grym för han överdrev alltid sina räddningar så att de verkligen såg avancerade ut. Kenny Andrén var liberon med en otrolig blick för spelet.

De spelade i ett lag med Agne Simonsson som manager, en taktiker som inte lämnade något åt slumpen.

Det var minnena och känslorna från den tiden som fick mig tillbaka till Rambergsvallen, till mina rötter på Hisingen.

Det var på den tiden som hjärtat valde att börja klappa för BK Häcken.

Peace.

Christian Bennelind