Perssons flåsiga Israelvänlighet

NYHETER

Det är inte tu tal om att Göran Persson under sina fem år som statsminister har lagt om betoningarna i svensk Mellanöstern-politik. Det är han naturligtvis i sin fulla rätt att göra, liksom Sten Andersson är i sin fulla rätt att rikta kritik mot denna kursänd-ring.

Svensk socialdemokrati har i över 30 års tid varit kluven i två uppfattningar om staten Israel och hela den härva av problem som omger denna stat. När Göran Persson bestämde sig för att "byta tillbaka" från Olof Palmes komplexa och mångfacetterade hållning i Mellanösternfrågan till Erlanders mindre problematiserande syn på Israel, bör han ha förstått att han utmanade en stark opinion inom det egna partiet och att reaktionerna inte skulle utebli.

Socialdemokratin klövs i sin syn på problemen i Mellanöstern efter junikriget 1967, vilket Jan Guillou redogjorde för i gårdagens Aftonbladet. Tage Erlanders och Arne Geijers fullkomligt självklara och helhjärtade stöd till Israel förbyttes hos många socialdemokrater i en mer avvaktande och kritisk hållning i och med att Israel etablerade sig som brutal ockupationsmakt.

Olof Palme samt ett antal socialdemokratiska intellektuella gick i spetsen för den omorienteringen.

Många blev emellertid kvar i de gamla positionerna. Bland dem Göran Perssons mentor Olle Svensson på Folket i Eskilstuna.

Precis som Jan Guillou sade i sin gårdagskrönika var den gamla Erlander-hållningen rätt begriplig just fram till 1967. Israel inkarnerade så mycket, från Europas behov av att i varje fall försöka sona förintelsen till drömmen om demokratin som Israel ville infria och infriade som enda stat i regionen.

Det är den okritiska hållningen efter 1967 som är svårare att förstå. Svårare för vart år av hårda nypor och blodiga uppgörelser i de ockuperade områdena.

Demokratin i Israel i all ära. Det är inte demokrati palestinierna upplever under israeliskt styre. Och förintelsen försonas föga av israeliska luftstridskrafters anfall mot civila.

När Olof Palme och de andra ändrade synsätt i Mellanöstern-frågan var insikten om palestiniernas belägenhet efter junikriget den utlösande faktorn. Småningom kom dessa unga internationellt orienterade socialdemokrater att koppla motsättningarna i Mellanöstern till det bredare perspektiv av kolonialt förtryck och kolonial frigörelse som präglade 1960- och 70-talens politiska analys.

Det av USA och Tyskland hårt uppbackade Israel sågs som ett kolonialt fenomen i regionen, som Gunnar Fredriksson uttrycker saken. Att säga det betydde inte att man var emot staten Israels existens och rättigheter, vilket de okritiska israelanhängarna alltid har påstått. Det betydde att man såg staten Israels funktion i en politisk högspänningsregion.

Denna komplexa Israel- och Palestinabild som Olof Palme byggde Sveriges politik på under sina år som statsminister ledde i slutändan till att Yasser Arafat fick förtroende för att Sveriges regering under Palme inte bara instinktivt begrep Israels utsatta position utan också i hjärtat palestiniernas orimliga belägenhet.

Det i sin tur skapade förutsättningar för den roll bland andra Sten Andersson har kunnat spela i fredsprocessens olika krislägen.

Mot den bakgrunden tycker jag det ligger mycket i Sten Anderssons kritik av Göran Perssons något flåsiga Israelvänlighet med alla kramarna och pussarna och förkunnelserna om var han har sitt hjärta, vilket har lett till tvekande profil i reaktionerna på dagens händelser, medan palestinierna får veta att han småningom kommit underfund med att de också har rätt till en stat.

Att Sten Andersson är irriterad är begripligt liksom också att han har svårt att stå ut med att vara så avhängd som han är i svensk Mellanösternpolitik. Han vet att han vet och kan så mycket mer än Persson om denna sak. När väl detta är sagt bör det konstateras att Sten Andersson begick ett ganska allvarligt formfel när han inte underrättade statsministern om sitt möte med Arafat. Man förstår att det berodde på hans irritation över att Persson inte bryr sig om hans tjänster men han borde ha gjort det ändå.

Låt mig slutligen konstatera att den artikel på Dagens Nyheters ledarsida i söndags, signerad Mats Wiklund, som behandlade detta ämne, inte borde ha fått stå i en seriös tidning. Man smädar inte en gammal man för att han är gammal.

Tyck till om kolumnen www.aftonbladet.se