Tjugotredje kapitlet – andra delen

NYHETER

 Här, jag tog med mig, du kan läsa om du vill.”

Jenny räcker Juha ett häfte med dikter. Hon har skrivit dem själv, på reseskrivmaskinen som hon fick överta när hennes storebror flyttade hemifrån.

” Ja, fast bara om du vill alltså!”

Jenny är mån om att ge honom varje ursäkt att slippa. Inte vara en sån som tränger sig på så att han måste värja sig. Han är den enda hon har. Hon ber till Gud att han inte ska känna vämjelse inför henne.

Juha sitter på saccosäcken som han brukar. Jenny sitter på skrivbordsstolen vars sits är klädd i samma signalröda blomtyg från Marimekko som gardinerna.

Utanför snöar det tröstlöst. Det är slutet av januari. Den långa vårterminen har just börjat, och vintern har hakat upp sig.

Egentligen är Jenny hos Juha för att de ska plugga på inför morgondagens historieprov. På skivtallriken snurrar David Bowies ”Diamond dogs” -LP på låg volym. David Bowie nästan viskar till dem. Something kind of hit me today, I looked at you and counted all the times we have laid?

På första sidan av dikthäftet som Juha nu håller i handen har Jenny ritat ett öga med en tår i.

”12 tankar. Av Jenny Karlsson” står det ovanför.

”Oj!” säger Juha, ”skriver du dikter, vad häftigt!”

Jenny rodnar.

”Ja, de är ju skitdåliga förstås!” hör hon sig själv säga.

Juha läser tyst den första dikten i häftet. Jenny ser spänt på honom för att avläsa hur han reagerar.

”Visst är den dålig!” hetsar hon honom oroligt, ”visst är det bara pinsamt!”

Men Juhas ansikte är allvarligt och djupt koncentrerat.

”Har du läst Stig Dagermans 'Att döda ett barn'?” frågar han sedan.

”Klart jag har. Den är helt fantastisk.”

”Kom och tänka lite på den när jag läste första dikten.”

”Är det sant? Vad glad jag blir!”

Juha vänder sida och fortsätter med nästa dikt.

Han är så vacker när han är allvarlig, när hans ansikte är lugnt. Jenny älskar hans bruna ögon, hans adamsäpple som sticker ut mitt på strupen, det ser faktiskt ganska vuxet ut, hans kinder som i ljuset från skrivbordslampan syns täckta med tunna luddiga alldeles ljusa fjun. Hon skulle vilja kyssa hans händer och hans ögonlock. Hon skulle vilja vara hans hund. Eller kanske ännu hellre hans katt eller kanin eller marsvin.

Någon som han alltid måste skydda och alltid måste ta hand om.

Någon som han kunde gömma i sin armhåla.

Han slår igen häftet.

”Kan jag behålla det och läsa färdigt sen?”

”Vill du det? Vad kul! Om du bara inte visar dikterna för nån. Typ Cilla eller Charlotte eller nån av dina kompisar.”

”Såklart inte. Tror du att jag är dum eller?”

”Jag skulle bara dö om de fick läsa. Och så skulle de helt säkert hata mig bara ännu mer.”

Juha gör en grimas som om han fick besk smak i munnen.

”De hatar väl inte dig heller. Varför säger du så?”

”Nähä, och vad gör de då?”

Juha kan inte säga emot så han säger ingenting. Trots allt är det Äckel-Jenny han har hemma hos sig. Plankan Jenny, vidriga mjällbruden, fulaste tjejen i hela klassen, hon som är så ful att det inte ens är säkert att hon är tjej på riktigt en gång, utan bara ett könlöst typ cp-skadat äckligt missfoster.

Naturligtvis vet han vad de andra tycker.

Och naturligtvis vet han att Jenny vet att han inte säger emot.

Att han låter dem hålla på så mycket de vill. Att han inte försvarar henne. Att han varje gång det behövs visar att han är på deras sida, inte på hennes.

Men vad menar hon att han ska göra? Förändra hur världen ser ut?

Det kan han inte, så han tiger.

Tiger och skäms.

”Amen, jag lovar att ingen ska få läsa dina dikter.”

”Okej, för jag litar på dig, det vet du.”