Tjugofjärde kapitlet 

NYHETER

 Så långt tillbaka hon kan minnas har Juha funnits i hennes liv.

En gång när Jenny åt middag hos Juha förklarade Ritva att för finnarna är Sverige vägen ut till Europa. Öster om Finland ligger som alla vet Sovjetunionen och där är återvändsgränd. Paluukuja heter det på finska.

Men går man ner till kajen i Helsingfors väntar Sverige-båten där med sitt smörgåsbord, sin taxfreeförsäljning och ”Miljoona miljoona miljoona Ruusua”, och på andra sidan havet börjar världen.

Sverige är vägen ut.

Jenny tänker ibland att kanske är det därför hon är så glad för Juha.

Han är hennes väg ut.

Husen som de bor i är utifrån sett precis likadana. De ligger så nära att Juha och hon kan stå i fönstren och vinka till varandra. Ändå är de två vitt skilda universum.

Lindströms hus är högljutt och rörigt, där skriks det och levs rövare, och fastän Ritva alltid tycks gå med dammsugaren i hand är det aldrig riktigt städat.

Jennys hus däremot är ett akvarium av tystnad. Där har allting upphört.

Den stora klockan i matsalen har slutat gå. Varje möbel, varje tavla, varje ting har hittat sin plats och blivit tunga som bly. Inget går att flytta på. Inget går att röra.

Allting är som det är, för allt har för länge sedan dött och stoppats upp.

På riktigt också, för Jennys farfar var jägare och samlade på uppstoppade djur, och Jennys bror är konservator på Naturhistoriska riksmuseet, så vart man än går i huset stirrar döda djur ner på en från väggarna.

En älg, en gems, en ormvråk, två otäcka ugglor som spejar, en hare som försöker fly men som har fastnat i språnget och aldrig mer kan röra sig.

Det är som om en ond fe kastat en förbannelse över den. En annan hare, som står bredvid på träplattan, har rest sig på bakbenen för att vädra efter fara – försent, för den är redan död. Fast det vet den inte, den står där i alla fall hjälplöst på bakbenen och vädrar och vädrar, för den är en jävla idiot.

Den vet inte ens om att den är död.

Ibland brukar Jenny klappa hararna och trösta dem och säga att nu behöver de inte springa mer, och haren som står på bakbenen måste inte längre vädra efter fara.

De behöver inte vara rädda mer, för det mest förfärliga, det som de fruktade mest, det har redan hänt.

En gång slog det Jenny att egentligen är hon kanske precis som hararna.

Hon är kanske också redan död.

Bara att hon inte fattar det.

Här, i det dystra tysta huset med alla tunga draperier, alla mörka arvemöbler, alla döda djur, har Jenny haft sin barndom. I detta slott, som en ond fe har kastat en förbannelse över, har hon varit den fångna prinsessan.

Förutom att hon inte är någon prinsessa.

Bara fånge.