Tjugofemte kapitlet

NYHETER

 Alla minnen Jenny har av sin mor luktar av instängt rum med fördragna gardiner, vattenglas på nattduksbordet och alla mediciner.

Moderns säng var ingen vanlig säng utan en sjukhussäng som de försökt kamouflera med hemtrevliga, blommiga påslakan, men det lurade ingen, för man såg direkt på metallställningarna att det var en sjukhussäng i alla fall.

Själv var modern bara ett skelett. Det långa gråa håret låg som en sorgkrans omkring hennes huvud på kudden.

Ingen pratade någonsin med Jenny om moderns sjukdom, men ibland hörde hon de vuxnas låga röster, hur de talade om modern när de trodde att Jenny sov, och på så sätt förstod hon hur tragiskt allting var, och hur synd det var om hennes far som var tvungen att ensam bära allt ansvar och ta hand om både hustrun och henne, och Jenny tänkte att hon måste göra sig så lätt som möjligt för att det inte skulle vara så fruktansvärt tungt för hennes far.

Hon försökte allt vad hon kunde att hjälpa till. Hon sprang med matbrickor och bäcken, hon borstade moderns hår och skakade hennes kuddar, hon hjälpte fadern att tvätta modern och vända henne, och hon försökte vara så liten och tyst och snäll som möjligt.

Hon försökte vara god.

Men inget som Jenny gjorde var tillräckligt. Moderns röst var ändå alltid ledsen.

”Jag har försökt att äta men inget smakar.”

”Jag har så ont idag, du måste försöka vara riktigt tyst.”

”Du är väl snäll mot far nu när han är så ledsen.”

”Om du bara visste hur det känns för mig att veta att jag inte kommer att leva och få se min lilla flicka växa upp!”

När Jennys mamma sagt det där sista hade Jenny gått till sin fars arbetsrum och oroligt frågat rätt ut.

”Vad menar mor? Ska mor dö? Far! Är det vad mor menar?”

Och fadern tittade på Jenny från sin stol bakom skrivbordet, han knackade ur sin pipa i den tunga askkoppen i kristall, sög dröjande på pipskaftet och lade pipan ifrån sig i pipstället. Sedan bad han att Jenny skulle komma fram till honom så att han fick titta på henne på nära håll.

Hon gick runt skrivbordet till honom, och han tog hennes hand och höll den mellan sina, och han tittade henne länge i ögonen, och därefter sa han:

”Min älskade lilla flicka! Min älskade lilla flicka!”

Sedan började han gråta.

Han grät så att han skakade. Jenny stod kvar med sin hand mellan hans bägge, alldeles nära, och han kunde inte sluta att gråta.