Tjugosjunde kapitlet 

NYHETER

 En bra sak med att modern dog är att numera äter Jenny lika ofta

middag hos Juha som hemma hos sig. Ritva säger att det inte är nåt problem, för det är bara att ställa fram en tallrik till.

Juha är inte ens hemma alltid, utan ute med sina kompisar. Jenny är där i alla fall. Till slut på kvällen säger Ritva åt Jenny att kila hem, för nu ska familjen gå och lägga sig.

Då reser hon sig genast upp och går.

Jenny är alltid lydig.

En kväll när Ritva och Bengt grälar om ekonomin fräser Bengt vid middagsbordet att Jenny fan borde betala för sig, så mycket som hon käkar hemma hos dem, och att han ska ringa Jennys pappa och begära några sköna slantar.

Jenny blir alldeles kall om hjärtat. Hennes far får absolut inte veta att hans dotter är till besvär för familjen Lindström. Då kommer hon aldrig mer att få vara där.

I Jennys släkt ligger man Gud nåde ingen till last.

Olycklig lovar hon att själv komma med pengar, hon bekänner att hon har en postsparbanksbok, och hon ska ta ut alltsammans och ge Juhas föräldrar, men då lugnar sig Bengt och säger att det naturligtvis inte är så han menar.

Jenny försöker göra sig så osynlig som möjligt för att Lindströms inte ska märka att hon är där nästan jämt. Hon sitter tyst i soffan och tittar på TV, och hon protesterar inte när Juhas pappa byter kanal för att titta på Rapport fast hon redan tittar på ett program. Hon hjälper Ritva med disken och förhör Marianne på läxorna, och när Juha kommer försöker hon dölja hur glad hon blir.

Juha är för det mesta hemma hos Roy tillsammans med Charlotte och Cilla.

Då kan Jenny såklart inte vara med, för Charlotte och Cilla tål inte Jenny, och det fattar man ju.

En gång när Jenny försiktigt frågade vad de andra brukade göra hemma hos Roy ryckte Juha bara på axlarna och sa: ” Inget särskilt. Röker och sådär. Man kan röka inomhus hos Roy, för hans farsa är nästan aldrig hemma.”

Då sa Jenny hoppfullt att Juha kunde få röka inomhus när han var hemma hos henne också om han ville. För huset är redan inrökt och Jennys far skulle aldrig märka någonting i alla fall.

Sedan tystnade Jenny, för hon hörde själv vad hon sa.

Som om hon skulle kunna konkurrera med de andra, med Cilla, Charlotte och Roy.

Som om hon på riktigt skulle vara ett alternativ.

Jenny förstår att Juha skäms för henne. För hon är så mesig och ful. Det är ingenting att huttla om.

Han är inte precis ensam om att skämmas.

Det gör hon också. Hon vet ju vem hon är.

Äckel-Jenny.

Som tvingades ha ett fult hårspänne i sitt fula hår ända tills hon började högstadiet. Som är för blyg och stel och aldrig säger nånting, och om hon säger nånting är det alltid fel.

Äckel-Jenny som inte ens har fått riktiga bröst utan bara två små knölar som inte ser kloka ut. En jävla planka som inte vågar duscha efter gymnastiken, för då måste hon visa sig naken.

Det kan inte ha varit lätt för Juha att släpa runt på henne som en black om foten.

Förresten är det Jennys fel att Juha blev mobbad förut. Det var henne som han kastade sten på den där gången vid Niggerrutan på Sävbyholmsskolans gård. Hon fick en sten i ögat och höll på att mista synen. Om det inte hade varit för henne hade han fortfarande varit klassens clown som alla skrattade åt.

Istället blev Juha tyst och inbunden som hon. Hon smittade honom med sin spetälska.

I flera år måste han vara med henne eftersom det inte fanns nån annan han kunde vara med. Och hon fattade förstås att det inte var nånting han ville, det var nånting han tvingades till eftersom han inte hade något val.

Först senaste året har han fått börja vara med de andra igen.

Det började med att han kom på att han kunde sno sprit hemma som han gav bort till Lennart och Stefan och Cilla och Charlotte. Då ville de ha honom med.

Sedan har han börjat röka, för alla på högstadiet som röker står bakom gympasalen varje rast, och de blir liksom ett gäng tillsammans. Och om Pia, Eva-Lena eller Charlotte eller nån inte har några cigg kan han låna ut. Han hajar visserligen att han aldrig kommer att få igen några, men de andra måste åtminstone vara schyssta och prata med honom, och då är det värt det.

”Jag har bara två cigg kvar, Juha, kan inte jag få låna av dig?”

”Jag har också bara två cigg.”

”Amen schyssta då!”

Man gör vad man kan. Man tar vad man har.

Så har Juha köpt balla kläder från affärerna på Gamla Brogatan och Gul & Blå i Birger Jarlspassagen så att han ser precis likadan ut som de andra.

Inga Bergis-jeans längre som Ritva köpte åt honom på Domus i Granviks Centrum, och som Jenny köpte likadana för att hon ville vara som han.

Jenny är glad för Juhas skull. Hon är stolt över att han får vara med igen. Och det är självklart att han lämnar henne och är med de andra, att han springer ifatt Lennart, Stefan och Roy medan hon får gå några meter bakom. Det är inget som är det minsta konstigt.

Innerst inne är det ändå hon och han. De två. Hon vet att det är bara henne som han inte behöver muta. Juha vet att det är han ensam som kan få henne att skratta.

Så Jenny väntar på Juha. En hel barndom har hon väntat på honom. I tamburen hemma hos familjen Lindström om mornarna har hon väntat för att de ska ha sällskap till skolan. Jackan knäppt ända upp. Mössan och vantarna på.

”Är det inte varmt att sitta där, Juha är inte riktigt färdig att gå ännu?”

”Åh, det gör ingenting. Jag sitter så bra.”

I klassrummet när skoldagen är slut har hon dröjt sig kvar för att se om de ska ha sällskap hem också eller om Juha bestämt sig för att vara med nån annan.

Hennes hjärta är som vax. Det smälter i hennes bröst.

Evighetslånga helger i sitt eget tysta hem har hon väntat på att Juha kanske ska ringa. Hon har suttit vid telefonen och inte själv vågat lyfta luren.

Hela somrarna har hon glidit runt i tyngdlöshet när Juha varit i sommarhuset i Finland.

I väntan på Juha har hennes barndomsdagar runnit bort, som ett vatten som slagits ut.

Hon har väntat, för hon måste, för hon har ingen annan.

Han är hennes enda väg ut.

Och om han stänger dörren?